Dagarna som räknas

Packade ryggsäcken med fika och ved, sedan gav vi oss av,
barnen och jag. En och en halv kilometers vandring ungefär
och sedan kunde vi försiktigt kliva ut på sjön, som inte längre
är en sjö. Men vattenståndet är högt och det var spännande
och lite läskigt att gå på isen mellan alla träd och stenar som
stack upp. Vi tittade på bubblor, på grenar och på annat
spännande som likt fossil fastnat i det kalla.

Vi kunde gå ut till öarna och på en av dem fanns ett ödehus.
När vi kom fram kunde vi kika in. Fullt med gammalt bråte
fanns där. Ingen kommer längre ut till ön. Det är dy runt om.
Kanske var det en gång en hölada.

Vi ser spår av rådjur och älg. Även räven har traskat över isen här.
Söta små tassavtryck av möss och hare.

I en solig slänt gör vi upp eld. Täljer grillpinnar och sedan trär ivriga
barnafingrar på korv som stoppas rakt i lågorna. Att vänta på glöd
tar ju alldeles för lång tid. När alla är mätta och nöjda och den
varma chokladen är uppdrucken, är det minst lika spännande att
släcka elden som det var att tända den.

Det är underbart att göra såna här utflykter med barnen. De är
trötta och nöjda och deras kinder friskt röda.

Jag tror att det är just såna här stunder de kommer att minnas.

Jag tänker mycket.
Väldigt mycket.
Jag kände redan som barn att inom mig bodde det någon gammal.

Det som ständigt driver mig är att jag vill utvecklas.
Jag vill förstå mig själv och lösa upp knutar.
Genom andra lär jag om mig själv.

Att ständigt ifrågasätta och undra varför, gör att jag utvecklas.
Jag vill lära mig.
Vill förstå.

Bli en bättre, renare människa.

Meningen med livet är Kärlek.

Kärlek är energi.
Energi är ständig rörelse.

Att utvecklas är Universums plan med oss.

När vi stannar upp, när vi glömmer att lyssna, när vi tänker mer än vi känner.
Då stannar energiflödet upp och våra liv känns tunga och tröga.

Just Du, finns här av en anledning.
Förvalta ditt liv väl, det är en dyrbar gåva.

Det handlar inte om pengar, karriär, nyrenoverade kök och badrum.
Inget av det kan du ta med dig när du går över.

Det enda som betyder något är vad du gjort med ditt liv.
Älskar du?

Älska och respektera din själ och din kropp.
Först då, kommer även andra att respektera dig.

Lev i ljus.

Vår kärlek är av den där sorten man ser på film.

Han är stor och stark och manlig.
Beskyddande, omhändertagande.
Oerhört romantisk och generös.
Alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand åt sin kära.

Aldrig att han klagar.
I ett huj fixar han undan disken.
Byter däck i ett nafs.
Stiger upp först på lördagen för att steka underbar omelett
medan jag drar mig i sängen.

Är jag på jobbet och han ledig så drar han runt på dammsugaren,
tvättar, bär in ved och har middagen klar när jag kommer hem.

Han köper presenter.
Alltid genomtänkta och sånt som han vet att jag tycker om.
Varje gång vi ses får jag blommor.

Han kallar mig sin kära, sin älskade, sin vackra.
I hans ögon ser jag outtömlig kärlek, värme och åtrå.
Över hans läppar strömmar ord av respekt och beundran.
Tillsammans med honom är jag en drottning.

Han har lyft mig upp på sina Lejonaxlar.
Gett mig värde, respekt och stolthet.
Hans varma händer smeker mig med ömhet och kärlek.
Massage får jag utan att någonsin behöva be om det.

När jag pratar så lyssnar han.
Är jag ledsen tar han mig i sin famn.
Min glädje delar han och glädjs med mig.

Hans kyssar gör mig yr av åtrå.
Tillsammans skapar vi magi.
När vi älskar lånar vi en bit av himlen.

Vi bråkar aldrig.
Vi pratar och glömmer tiden.
Skrattar, skojar och retas jämt.

Vi har haft sån tur.
Fast jag tror det är bestämt så.
Själsfränder finner varandra, liv efter liv.
Vi har lovat finna varandra även nästa gång.

Skilda åt av mil efter mil.
Alltid tillsammans i tanken.

Kärleken vi sökte fann vi.

Många tankar snurrar i mitt huvud nu.
Liv förändras.

Min exmakes flickvän ringde mig igår.
Berättade under tårar att han brutit med henne.
Hon ber mig om råd, hjälp att förstå.

En märklig situation.
Att hon ringer mig.
Exhustrun.

Hon berättar och frågar.
Har lagt ihop saker jag nämnt med saker hon upplevt.
Och jag känner märkligt nog glädje mitt i allt elände,
eftersom det hon berättar bekräftar vad jag själv upplevt.

Jag har rannsakat mig själv efter skilsmässan och försökt se
vad jag gjorde fel. Nu inser jag att jag inte var så fel ute.
Att jag faktiskt upplevde helt galna saker som inte är normalt.

Jag tycker synd om henne och förstår hur hon har det.

Men jag sitter också i en position där jag inte kan säga mycket,
eftersom jag måste ha en relation med barnens far så länge vi lever.

De tittade på hus så sent som förra veckan.
Hon har bytt jobb för att komma närmare honom.
Våra söner har blivit som bröder.

Samtidigt kan jag tycka att det gick lite väl fort.
De har känt varandra knappt ett år.

Hon säger att jag inte får säga till honom att hon ringt.
På kvällen ringer mitt ex och berättar och jag måste låtsas
förvånad. Han låter samlad. Beslutsam. "Det rann ut i sanden".
Och jag undrar hur det kan rinna ut i sanden när de tittade på
hus för en vecka sedan.

Jag trodde de var bra för varandra.
Hon är tydlig, rak och säger vad hon tycker.
Driven och självgående.

Jag var tyst och undergiven.
Knöt näven i fickan.
Bet ihop och stod ut och tänkte på alla medsystrar i världen.
Försökte för barnens skull.

Hon är min raka motsats och jag trodde att det var vad han behövde.



Och vi då...?

Snart fem år tillsammans och fortfarande över 30 mil ifrån varandra.

Det måste lösa sig snart.
Längtan är stark.

Vi måste få börja vårt liv tillsammans.

Jag längtar efter honom.
Är mycket gladare när han är nära.
Känner mig trygg, älskad och vacker.

Vi ska ta hand om varandra.
Möta svårt och lätt ihop.
Dela vardag och fest och vara våra barns stabila trygghet.

Störst av allt är Kärleken.