Dagarna som räknas

Det kan tyckas som att det är mycket yta.
Men en blank sjö avslöjar inte rörelser i djupet.

Jag jobbar ständigt på min utveckling.
Det är mitt driv.

Att bli en bättre människa.
Att få svar på frågor.
Att hitta nya frågor som kräver svar.

Jag älskar gåtor.

Allt som sker har en mening.
Jag söker livets mening med mig.

Men man måste låta bli att driva ibland.
Låta allt vila.
Bara vara.

Inte vara för någon annan än sig själv.

Tänker på initieringen som troligen sker i morgon kväll.
Har ingen som helst aning om vad det innebär.
Men tror att det blir bra.

Märker att jag är mindre rädd än förr.
Gör saker på egen hand som jag tidigare inte hade vågat.
Det är bra.

Du borde gå ut.

Men det är snart mörkt.

Du borde...

Jag orkar inte. Kroppen är så trööött....

Du måste röra på dig. Du har suttit i bilen hela dagen.

Ja! Och jag är trött! Man blir trött av att köra bil och veva med armarna som en idiot....
Förresten har jag ont i både axlar, nacke och rygg.

Då ska du definitivt gå ut!

Men det gör ont i ischiasskiten när jag går... Till och med att svänga på armarna
gör ont ju...

Skynda dig nu! Inga undanflykter!

Men jag orkar inte säger jag ju....

Hunden vill att ni går ut.

Ja...okej då......för hennes skull....

Efter att ha misslyckats med surdeg flera gånger om,
gjorde jag trots det ett försök förra söndagen och satte en ny.
Det brukar funka dåligt hos mig.
Antagligen för att huset bara håller 18-19grader.

Men denna gången gick det!
Nya surdegar ska nu i frysen.
Den sista bakade jag på.
Hoppas, hoppas, på gott bröd till kvällen!

På spisen puttrar köttgrytan som jag gjorde igår.
Smakar ljuvligt idag...

Inga djupsinnigheter nu men...kram på er...

I mitt knasiga djurhem är världen upp och ner.
Det är precis så som det inte skulle kunna vara.

Katterna sover gärna på hamsterns bur.
Hund och katt sover tätt ihop.
Katten slickar omsorgsfullt öronen på både hund och kanin.
Hunden gör sitt bästa för att få kaninen att busa.
Kaninen tycker det är kul att jaga katt.
Om någon katt är för närgången mot kaninen,
eller om katterna får för sig att kivas lite,
går hunden emellan.

Jag skulle vilja skriva en bok.
En uppmuntrande bok.
Som säger att alla är fina.
Precis som de är.

Att vi inte ska döma så snabbt.
För att vi faktiskt inte vet vilken väg
som just den människan måste gå
för att nå sitt högre jag.

Jag säger inte att jag vet mer än andra.
Eller att jag kommit längre på något sätt.
Men jag har kanske lärt mig vissa saker
som kan vara en hjälp för någon annan.

Jag vill göra mitt eget schampo
min egen hudkräm
mitt eget thé som hjälper mot hosta.
Jag vill baka mitt eget bröd
mina egna kakor
utan tramsfetter i.

Jag vill lära mig laga vegetariskt.
Vill köpa kött från en gris som haft det bra.
Jag vill ha hönor som ger ägg
till mitt frukostbord och mina kakor
och som skänker mig glädje
med sina glada kluckanden.
Ilningen av lycka längs ryggraden
när ljudet av deras fötter
rasslar i gräset
när de kommer springande.

Jag vill hinna skapa
för det får mig att må bra.
Jag vill jobba mindre för någon annans vinning
men ha god ekonomi
som ger lugn nattsömn.

Jag vill komma hem och öppna dörren
och ropa Hej!
till alla mina älskade.

Regnet öser ner och jag saknar min vän i livet.

Jag saknar leken och harmonin.
Vi pratar och skrattar mycket.

Jag tycker om att leka med ord.
Kastar ur mig snabba repliker, gärna med en tvist.
Ofta sarkastiskt.
Han belönar mig med sitt uppskattande skratt.

TV ser vi på ibland.
Men bara om det är något vi verkligen vill se.
Annars pratar vi mest.
Som vi kan prata!
Tjattrar på som två kärringar ibland...
Om högt och lågt.
Djupt och ytligt.

Men vi kan också vara tysta.
Behagligt tysta.

Varje dag utbrister han minst en gång; "Du är så vacker!"

Beröring, som jag i mitt förra liv törstade efter, får jag
i omätbar mängd.
Massage, kli på ryggen, strykningar över håret.
Det är ljuvligt.
Och aldrig att jag behöver "betala" för det.
Som förr.

Utan att jag ber, rycker han in överallt och hjälper till.
Med tvätt, disk, städning, bilen, gräset...

Han tänder ljus och gör det mysigt.
Han lyssnar på mig och uppmuntrar mig.
Är jag ledsen tar han mig i sin famn.

Älskar gör vi när vi känner för det.
Båda måste vilja, annars är det ingen idé.
Kelar gör vi ofta, ofta.
Det är en underskattad njutning.

Vi är så nära.
Ändå så långt ifrån.
Vi längtar till den dagen vi får leva tillsammans.

Men hur löser man det?
Den eviga frågan.

Längtar efter dig, älskade...

Hemlagad lingondricka och himlen är makalöst blå.
En dag att vara ledig på.
Men så är det förstås inte.

Jag har samlat ringblomma, humle, ljung och echinacea.
Ska plocka lingonblad, nässla och rödklöver om det fortfarande finns.
Jag ska släppa loss häxan inom mig...

Jobbet tar musten ur mig.
Alla tankar och idéer,
all energi,
är som bortblåst när jag skjuter upp dörren
vid halv sju och lämnar arbetet.
Trettio minuters rast på en hel dags jobb
där man hela tiden måste skynda sig.

Under sommaren sprang jag.
Nu orkar jag knappt få mina trötta fötter
att gå ens en liten promenad.

Jag ligger efter med allt; rabatter som behöver rensas,
jorgubbsplantor ska delas, trädgårdslandet ska grävas upp,
gräset behöver klippas, hängrännorna rensas ur, strykhögen
bara växer, bilen måste städas och tvättas, saker ska plockas
i ordning, tvätthögen tycks aldrig minska...

Jag tror inte att jag tror på att vägen till välfärd är
att alla ska jobba. Ju mer vi jobbar desto mindre energi
och glädje känner vi.

Om alla fick gå ner, låt säga tio timmar i veckan, tror jag
att människors kreativitet skulle öka.
Fler skulle få jobb och alla skulle ha mer ork och tid för
sin familj och sina intressen.
Många skulle troligen, med så mycket mer tid, att odla sina
intressen i så hög grad att de kunde dra in inkomster på dem.

Samhället vill få oss att tro att lycka endast kommer
tillsammans med pengar och konsumtion.
Vi luras hela tiden att köpa saker för att vi förespeglas
att vi då kommer att bli lyckligare och "för att vi är värda det".

Jag tror, att VARJE människa har ett kall, en uppgift, en livsuppgift.
Kalla det vad du vill.
Men vi blir så suddiga i våra hjärnor och själar av samhällets
blå dunster, att vi inte får en chans att känna efter "vad är meningen med MITT liv?".

Det krävs krafttag av oss att stanna hjulet och börja lyssna inåt.
Du går med en gnagande känsla i kroppen av att det finns
ett annat liv någonstans, något annat du var ämnad för.
Gör dig själv en tjänst och lägg energi på dig själv.

Känn efter vad som gör dig glad.
Vad tyckte du om som liten?
Förmodligen tycker du fortfarande att samma saker är ganska kul?
Gör det!

Umgås med dig själv.
Stäng av TV och musik.
I tystnaden hör du dina egna tankar.