Dagarna som räknas

Regnet öser ner och jag saknar min vän i livet.

Jag saknar leken och harmonin.
Vi pratar och skrattar mycket.

Jag tycker om att leka med ord.
Kastar ur mig snabba repliker, gärna med en tvist.
Ofta sarkastiskt.
Han belönar mig med sitt uppskattande skratt.

TV ser vi på ibland.
Men bara om det är något vi verkligen vill se.
Annars pratar vi mest.
Som vi kan prata!
Tjattrar på som två kärringar ibland...
Om högt och lågt.
Djupt och ytligt.

Men vi kan också vara tysta.
Behagligt tysta.

Varje dag utbrister han minst en gång; "Du är så vacker!"

Beröring, som jag i mitt förra liv törstade efter, får jag
i omätbar mängd.
Massage, kli på ryggen, strykningar över håret.
Det är ljuvligt.
Och aldrig att jag behöver "betala" för det.
Som förr.

Utan att jag ber, rycker han in överallt och hjälper till.
Med tvätt, disk, städning, bilen, gräset...

Han tänder ljus och gör det mysigt.
Han lyssnar på mig och uppmuntrar mig.
Är jag ledsen tar han mig i sin famn.

Älskar gör vi när vi känner för det.
Båda måste vilja, annars är det ingen idé.
Kelar gör vi ofta, ofta.
Det är en underskattad njutning.

Vi är så nära.
Ändå så långt ifrån.
Vi längtar till den dagen vi får leva tillsammans.

Men hur löser man det?
Den eviga frågan.

Längtar efter dig, älskade...