Dagarna som räknas

Jag trivs inte på Maxi men hastar in där ändå efter jobbet
som slutar klockan sex.

Vid frukten ser jag en bekant man.
Hinner tänka "Pappa!".
Men det var ju inte han utan hans bror, som jag inte sett
på tjugo år eller så.

Jag blir lite ställd och kommer mig inte för att gå fram och hälsa.
Ställer mig istället vid bröddisken och tittar efter något som
är bakat idag.

Plötsligt känner jag att han står bredvid mig.
Jag vet inte hur jag vet att det är just han.
Han tittar också i brödhyllan.
Letar efter exakt samma brödsort som jag.

Jag vänder mig mot honom och ser upp på honom.
Säger "Hej...känner du igen mig...?"
Han vänder sig inte om genast.
Men snart vilar hans mörkblå ögon på mig.
Samma färg som jag har på mina.

"Jaaa....det gör jag...", säger han och ser nyfiket på mig.
"Ska du också ha bröd?"
"Ja", svarar jag, "jag vill ha den där sorten men det finns inget från idag."
Jag kniper en annan sort med dagens datum på.
"Tog jag den du siktat in dig på?", frågar jag och ler.
"Nähejdu, ta du den! Jag tar en här."

Vi småpratar och det går så lätt.
Han är varm i sitt sätt att prata.
Talar om känslor.
Och jag ser på honom och ser alla likheterna med min far.
Ser farmor och farfar i honom.
Farfar som var lik gamle kungen.
Jag lägger märke till skillnaden.
Min far pratar aldrig om känslor.

Vi ser varandra i ögonen hela tiden medan vi pratar.
Det känns bra.

Hans fru kommer fram och ser misstänksamt på mig.
Undrar väl vem jag är.

"Känner du igen henne?", säger han med ett brett leende
och ser från mig till frun och tillbaka igen.
"Näe....". Hon ser forskande på mig och jag står där och ler,
och Stig ler, och vi ser på varandra i samförstånd som om vi har
en alldeles speciell hemlighet.

"Dä ä ju Svens flecka!"

Vi pratar en stund till innan vi skiljs åt.

På vägen hem undrar jag över varför pappa och hans bror
inte umgås. Jag vet ju hur det var när jag var barn, men nog
kan man väl glömma det nu.

Jag tänker också på hur mycket vi forskar bakåt i våra släkter
men glömmer att umgås med de som finns i livet.

Och jag undrar vad han tänkte när han såg på mig så där forskande.
Såg han sin mor? Min far?

Jag hoppas vi ses igen.

Jag drömmer om höga höjder.

Bergodalbana.
Det fattas bitar.
Allt knakar.
Rälsen är borta.

Jag blundar och känner skräcken i hela kroppen.

Balkonger utan räcke.
En avgrund nedanför.

Dörrar som öppnas och utanför tomma luften.



Jag träffar Robbie Williams.
Hänger med honom och hans crew.
Vi pratar och skojar.
Han är intelligent och snabbtänkt.
Rapp i replikerna.
Samspelta.

Jag pratar på, på engelska, och försöker få honom att skratta.
"You are so retro", säger han allvarligt och uppskattande, när han tittar på mig
och vi båda lugnt konstaterar att jag är byxlös.

Han väljer mitt sällskap framför de vackra blondierna.



Sitter vid ett bord tillsammans med människor jag inte känner.
Men Björn Ranelid är där och vi samtalar om författarskap.
Han är intresserad av mitt sätt att skriva och säger på sin vackra
dialekt att jag är "unik!".
De blå ögonen vilar i min blick och han är mjuk och lyssnar.

Jag tänker att han inte alls är så där uppblåst som en del påstår.




Fryser.
Jag fryser vareviga dag i det här iskalla huset.
Är så trött på det.