Dagarna som räknas

Jag drömmer om höga höjder.

Bergodalbana.
Det fattas bitar.
Allt knakar.
Rälsen är borta.

Jag blundar och känner skräcken i hela kroppen.

Balkonger utan räcke.
En avgrund nedanför.

Dörrar som öppnas och utanför tomma luften.



Jag träffar Robbie Williams.
Hänger med honom och hans crew.
Vi pratar och skojar.
Han är intelligent och snabbtänkt.
Rapp i replikerna.
Samspelta.

Jag pratar på, på engelska, och försöker få honom att skratta.
"You are so retro", säger han allvarligt och uppskattande, när han tittar på mig
och vi båda lugnt konstaterar att jag är byxlös.

Han väljer mitt sällskap framför de vackra blondierna.



Sitter vid ett bord tillsammans med människor jag inte känner.
Men Björn Ranelid är där och vi samtalar om författarskap.
Han är intresserad av mitt sätt att skriva och säger på sin vackra
dialekt att jag är "unik!".
De blå ögonen vilar i min blick och han är mjuk och lyssnar.

Jag tänker att han inte alls är så där uppblåst som en del påstår.




Fryser.
Jag fryser vareviga dag i det här iskalla huset.
Är så trött på det.