Dagarna som räknas

Tog cykeln och gav mig iväg bortåt skogen just som skymningen föll.
Solen sjönk apelsingul i väst och togs ömt emot av en molnbank.

Ljudet av gruset under cykeldäcken.
Blicken upp i skyn.
Små krusiga moln som långsamt drog åt sydväst.

Dofterna.
Fukten i sänkorna.
Varma barr.
Torrt gräs.
Björkens nyss utslagna små musöron.

Fåglarnas sång.
Stanna upp och lyssna.
Var i nuet.
Snart tystnar de igen.

Minns barndomens kvällar.
Jag ville aldrig gå in.
Barfotagång på grusvägen som blivit hård och len.

Satt på godsmagasinets ramp och dinglade med träskoklädda fötter.
Tassade förbi dammen och sökte i skyn efter morkullorna
som flög lågt med sitt knarr, knarr, knarr, kvi vitt.

Våren är min tid.
April.
Månaden då jag är född.

Vill hålla tillbaka tiden.
Låt det gå långsamt nu, fram till midsommar.

Har du provat att önska vad du vill?
Precis vad som helst.

Visst känns det konstigt?
Inte kan väl jag...och inte kan man önska vad som helst?

Varför inte?

Ja, jag tycker själv att det är svårt.
Sätter gärna staket runt min verklighet och tror mig inte kunna nå högre.
Eller rättare sagt, tror mig inte ha rätt, att nå högre.

Vi sätter inte bara andra i fack, utan även oss själva.
Han är si och hon är så.
Och.
Jag är ju så, och si.

Vad kan vi skapa med tankens kraft?
Det låter så fantastiskt att man bara kan önska sig så får man.
I vissa skeenden i mitt liv har det ju faktiskt hänt.
Varför är det då så svårt att medvetet praktisera det?

Men jag tror jag ska prova.
Jag ska skriva ner vad jag önskar mig.
Det behövs nog en stor lapp för det är mycket.
Inte ägodelar så mycket utan ett uttryck för hur jag vill att mitt liv ska vara.
Det är väl aldrig försent?

Kom igen nu.
Skriv en lista.
Skäms inte, för du behöver inte visa den för någon.
Lägg den på ett bra ställe.

Ta fram den om ett tag och kolla om något slagit in.
All lycka till dig!

Det är lätt att moralisera när man kan äta sig mätt och har tak över huvudet.

Vet inte varför jag tänkte på just det där uttrycket.
Kanske är det något jag tänkt på en längre tid.

Jag är så less på att behöva tänka på pengar.

Trodde att det skulle vända nu när våren kom.
Elräkningarna sjunker och jag brukar kunna spara lite inför semestern.

Istället bestämmer sig en tand för att gå sönder
och vips så försvinner halva semesterkassan.

Naprapatbehandlingen fick stryka på foten.
Jag är ju ändå så van att ha en nerv i kläm i benet så vad gör det?

Att klippa håret får väl dröja ännu en månad.
Bor man i skogen kan man väl se ut som Mulle?

"Alla har råd att handla ekologiskt", hör jag folk säga.
Jaså?
Vad ska jag säga till mina barn?
"Kära barn, det blir ingen middag idag. Men imorgon! Då ni! Då ska vi äta ekologiskt!"

Vad ska man dra in på när det inte finns mer att dra in på?

Kollegan kom susande i morse.
"Nu är reeeesan boookad! Vi ska till Spaaanien!"
Jaha.
Själv ska jag försöka ha råd med några dagsturer när semestern kommer.
Tar vi med egen mat kan vi nog köpa varsin glass.

Nä, jag är trött på att ständigt vända på femöringar och handla på rea.
Jag vill inte bli miljonär.

En extra tusenlapp över när räkningarna är betalda är allt jag begär.

Söndag kväll och kroppen är trött.
Stora delar av helgen har vi varit i skogen och jobbat.
Tänkte på, när jag stod där, svettig och trött, att det var skönt
att vara där i skogen och arbeta ihop med just Honom.

Inget gnäll, bra samarbete, en puss i förbifarten.
Han slet som en ardenner.
Jag som en mindre ponny. Kanske.

Vi snubblade, rev oss, slet verkligen i våra anletens svett.
En paus i det mjuka fjolårsgräset.
Kaffe som smakade himmelskt utomhus.
En trött men lycklig hund som rörde sig omkring oss.

En renande dusch.
Ansikten som stramade av sol.
Svala lakan i en säng som vi kryper ner i,
mitt på blanka eftermiddagen.
Tänk, att man bara kan göra så.

Hans starka mjuka händer.
Smeker mitt ansikte och mitt hår.
Fingertoppar längs halsen och jag glömmer att andas
när de hittar de mjuka kullarna där han stannar för att leka.

Den glittrande okynniga blicken i de bruna ögonen
när han häver sig över mig
och hans läppar långsamt finner sina stigar ner mot venusberget.
I hans armar kan jag ge mig hän.
Sen somna en stund, nakna i varandras armar.
Mitt på blanka eftermiddagen.
Tänk, att man bara kan göra så...

Kroppen känns otroligt seg idag.
Hade behövt sova mer men när sonen vaknar klockan sju
är det inte mycket att be för.

Dricker flera koppar kaffe men piggnar inte till.
Fryser.

Stannar till vid en bil som står intill vägen.
Två skogskarlar sitter på varsin låda.

Den ene karlen tittar forskande in i min bil
innan han känner igen mig.

"Häääj...!"
"Häääj...!"

"Ja ha paket te däj!"
"Jaså? Va då? Nåt erotiskt?"  (o:et uttalas som ett o och inte å)

Han lutar sig mot mig och snörper på munnen.
Först rynkar han ihop ögonbrynen.
Sedan tittar han under lugg på mig och ler.
Jag svarar.

"Nä, tro ja ente. Nordpost, ä dä erotiskt?"
"Nää...dä ä gummihandska..."
"Jamen, då ä dä ju erotiskt!"
Jag ler.
"Ja, dä har du rätt i!"
Han skrattar.

"Annas då?"
"Jo, dä ä bra. Själv då?"
"Jo. Ska snart him. Tyckä dä börja bli svettit. Ja få väl klä å me"
"När ä du hemma sa du?"
Jag ler pillemariskt.

"Nue börja dä låta nåt!", säger den andra karln som jag inte känner.

"Om tie minutä" ler den förste karl.
"Ja men då hinnä ja ju åka opp te XXXhult och vänna"
"Jaaa..."
Vi skrattar tillsammans och han blir lite röd om kinderna.

"Ska jag slänga paketen på trappan?"
"Jaaa...lägg dän ve lådan ällä nåt. Ja ä ju snat himma"
"Åkej...då göe ja dä....ha dä..."
"Du mä...häääj..."

Mannen jag träffade är en av mina bästa väninnors sambo.
Han är en stor karl som jobbar med jordbruk och i skogen.
Jag har alltid tyckt han ser ut som en irländare med sitt röda
hår och vita fräkniga hy. Vi skämtar alltid och har som sport
att försöka göra den andre generad.

Men ibland skojar vi bara snällt. Som idag.

Får veta att han sovit illa och känt olustkänslor hela natten.
Värk i vänster axel.
Klart man blir orolig.
Hjärtat har ju strulat förr.
Och vi är fan inga ungdomar längre.
(Även om det känns så vissa stunder...)

Vi skickar ett par sms fram och tillbaka.
Sedan tyst.
Inget svar.
Det är ju jag som brukar vara den som inte svarar.
Inte han.

Framåt lunch kommer ett sms och jag andas ut lite.
Men inte helt.
Allt är bra, säger han.
Men jag vet ju att han kan säga sådär för att inte oroa.

Ringer upp en stund senare.
Inget svar.
Ringer lite senare.
Inget svar.

Jag vet att han är ute och går på lunchen.
Bilder av honom liggande, livlös i parken, flimrar förbi.
I min hjärna går allt igång.
Jag ser hur jag blir uppringd av någon som säger
att om jag vill komma måste jag komma nu.
Ser hur jag lämnar allt och ger mig iväg.

Till slut svarar han.
Låter så där lugn och go, som han brukar.
Men riktigt bra i kroppen känns det inte.
Han lovar att ge akt på hur han mår resten av dagen.

Och jag tänker på hur det skulle vara utan honom.
Egoistiskt tänker jag "vem skulle någonsin kunna älska mig som han?"

Jag är aldrig någonsin rädd att han ska lämna mig för en annan kvinna.
Däremot är jag rädd att han ska lämna mig ensam kvar på jorden.

Veckorna har knivskarpa konturer.

Den ena veckan är jag Modern.
Tar hand om, lyssnar på, kramar om.
Är ansvarsfull och moderlig.
Slår knut på mig själv för att hinna med allt som måste klaffa.
Jag är mamma, bara mamma.
Glömmer mig själv i min starka drift att vara den ömma modern.

Den andra veckan, denna, är jag Kvinna.
Tar bara ansvar för mig själv.
Äter när jag vill, gör vad jag vill, eller ingenting alls.
Släpper fram jaget som fått hållas tillbaka veckan före.

Jag borde få pris för mina roller.
Men tummen ner för att jag har så svårt att förena dem.
Modern tar nästan alltid över när jag försöker förena de två.
Säger "nästan" för S kan dra sig till minnes en nyårsnatt,
då allt var en ljuvlig dimma och jag glömde att vara något annat
än hans Kvinna.

Jag brukar undra hur andra kvinnor känner sig.
Är de bättre på att växla mellan modersrollen och kvinnans,
eller ser de ingen motsättning där?

Men jag tror att jag kan skatta mig lycklig, som får njuta av
kärleken man bara kan ge och få från sina barn, och den njutning
som man kan få känna och dela utan föräldraansvar som
Man och Kvinna.

Lätt andfådd och med blossande kinder.
Nyss lämnat skogens berusande famn.

Tänker så bra när jag går där.
Fast orden trängs och gör mig yr.
Det finns så mycket jag vill säga
och berätta vem jag är.

Jag är så trött på att skriva om ingenting.
Om väder och vind och tiden som går.
Kanske är det dags nu att blotta halsen
och dra fram alla tankar i ljuset.

Jag vet det hämmar mig, att folk som känner mig
läser mina ord.
Måste lära mig att tänka bort det,
vara mera sann.

Det är som att bära en förbannelse,
att vilja men inte kunna.
Sluta drömma och göra slag i sak.
Jag kommer aldrig att lära mig skriftens hemligheter
om jag inte öppnar fler av mina rum.

"nu smakar jag försiktigt
skiljer varmt ifrån kallt
jag måste lära mig från grunden
jag måste omvärdera allt"

Går genom de prasslande fjolårslöven.
Slår mig ned bland vitsippors sällskap.
Lutar ryggen mot en stor sten.

Ser mig omkring på det gamla odlingslandskapet.
Träden är ännu nakna.
Gräset spirar.

Solen värmer mig och jag vilar huvudet mot den mossiga stenen.
Tiden stannar. Ibland är mitt jobb verkligen hur underbart som helst.

Rastlösheten gnager i mig som en envis hackspett.
Kroppen känns tung och samtidigt pirrig.
Solen hjälper till att bygga upp hungern och jag särar
benen så att strålarna kommer åt att värma uniformstyget.

Med en dåres envishet hävdar jag att en kvinnans lust
är större än mannens. Vi är bara bättre på att kontrollera den.
Oftast.

Idag är en sådan dag då tankarna ständigt vandrar till amorösa platser.
Små flimrande bilder som susar genom huvudet.
Brottsstycken av kärleksscener.
Verkliga och drömda.

Kroppen känns som fylld av lava.
Lurande under ytan.
Redo och kasta sig ut.

Ge mig en hane och jag ska förföra honom med milt våld.

Skymningen går intill mig i skogen.
Hennes svala andedräkt mellan träden.
Hon brer ut sina händer och stillar skogen till ro.

Tranorna ropar inte i kväll.
Bara koltrastens sång höjer sig över trädens kronor.
Det är nästan tyst.

Solens sista strålar blänker med flammande guld i sjön.
En stråle letar sig in mellan träden.
Jag kupar mina händer.
Låter guldet rinna mellan mina fingrar.

I mitt huvud hör jag Brustna hjärtans höst.
Jag sjunger lågt och tassar tyst stigen fram.
Minns när jag var barn och smög genom vårnatten.

Jag tänker att vi lever en dröm.
Vi har allt det där som så många andra drömmer om.
Det vi själva drömde och ville ha.

Jag har svårt att ta in det.
Ofta tänker jag framåt fast bakåt.
Som att jag ser det som sker som ett minne, en film.

Kanske är det för att det kommer så nära.
När man levt ett helt liv med lyckta dörrar.

Vemod tassar bredvid mig i sin mörka sjal.
Hennes fötter är mina
och barren tystar våra steg.
Hon ler mellan tårar av lycka.
I hennes sorgsna blick kan jag vila.

Hon förstår min längtan efter tillhörighet.
Nickar bifall när jag törstar efter ensamhet.
Hon ligger bredvid mig om natten
när stjärnorna blänker över mitt tak.

"Om du saknar mig ibland
kan du släcka alla lampor.
Jag finns någonstans i mörkret."

Jag vaknar ur slummern.
Det är natt.
Han vaknar också.

Kanske en aning berusad.
För jag minns inte om jag somnade med kläderna på.
Men jag vet att jag, strax efter jag vaknat där mitt i natten, ligger
naken och utsträckt tvärs över sängen.
Som en nyvaken katt är jag loj och avslappnad.

Han sitter på sängkanten med en flaska bubbel i sin hand.
"Vi ska väl skåla?"
"Ska vi? Nu?"
Jag skrattar lite. Hela dagen har vi busat.

På Hobbex fnissade vi och tog nyfiket i handklovarna med rosa
fluff på. En liten silverfärgad vibrator gled mellan våra händer.
"Så liten! Var ska man ha den?"

En stund senare glider jag i en tajt svart klänning i något
skinnliknande material. Poserar leende och fnittrande i provrummet
när han tar kort. Skrattar åt mina vintervita ben och fnyser missnöjt över att
kroppen inte längre har en tjugoårings fräschör. Han försäkrar
mig att jag är det vackraste han någonsin sett och att ingen någonsin
kunnat tända honom som jag. Jag känner efter utanpå hans jeans
och konstaterar att det ligger något i det han säger.

Men nu är natten här.
Jag får ett glas i min hand.
Champagnen kittlar mig i näsan när jag försiktigt smakar den.
Plötsligt är jag inte så trött längre.
Bara känslan av att sitta naken i sängen med bubbel i handen
gör mig pirrig och varm i kroppen.

Vi ser på varandra och jag ser det i hans blick.
Det där busiga, hur det tar form och blir till åtrå.
Den där känslan, när man vet vad som ska hända, men inte hur, vad
härlig den är. Man vet aldrig med honom.

Jag sträcker ut mig på rygg igen.
Han står på knä mellan mina lår och ler det där leendet och jag börjar
skratta.
"Du ser så full i fan ut! Vad ska du nu hitta på?"

Han svarar inte men böjer sig över mig och just som hans läppar ska
sluta sig om mitt bröst släpper han ut lite av champagnen som kylig rinner
ner utmed min kropp och uppslukas av lakanen.
Jag ryser och ler. Undslipper mig ett "åh" och särar skamlöst på benen.
Han tar glaset och häller lite mer champagne över min mage och slickar
sedan i sig drycken från min hud. Jag blundar och hoppas att han ska
göra det jag tror att han ska göra. När det kalla, våta träffar mitt venusberg
möter han med sin tunga. Lusten och de kyliga rännilarna får mig att rysa
och le och skjuta upp ryggen i båge.

Jag tänker på, hur han alltid får mig att känna mig som den väntande oskuld
jag en gång var men som togs ifrån mig med våld.
Hans smörgåsbord vill jag vara. Jag vill ge mig, låta honom göra vad han vill,
för jag vet att jag är i trygga händer.

I hans famn är jag en vacker, fantastisk kvinna och jag håller inget tillbaka.

Vattnet sköljer kroppen ren.
Veckan rinner av och helgen ligger färdig att mättas.
De vassa bladen har gjort huden len.
Doften av vanilj, älskade vanilj, tränger in i mitt skinn.

Att fylla år är ingen stor grej för mig.
Jag vill helst slippa ståhej och allt ljus på mig.
Värst är det att fylla jämt.
För då vill alla gratulera.
Till vad då?
Att det bara är hälften kvar?
Eller att man stått ut så länge som man gjort?

Jag är inte fyrtio.
Jag är tusen år eller sju.
Min själ är gammal och van vid att vandra.
Barnet i mig finns alltid kvar.

Det är så pinsamt att fylla år.
Jag fylls alltid av rädsla.
Rädsla för att få något som jag inte vill ha och att det kommer att synas
i mitt ansikte.
För det gör det.
Syns, alltså.
Jag är som en öppen bok.

Så hellre flyr jag än illa fäktar.
En kort resa till havet.
Havet, dit jag alltid längtar så här års.
Det är något med himlen, dofterna, ljudet av vågor.

Vid havet får man sitta och göra ingenting.
Det är liksom tillåtet där.
Att bara titta och göra ingenting.
Fundera.
Andas.
Bara vara.

Vind som rufsar runt i mitt hopplösa hår.
Saltsmaken på tungan.
Hudens doft där solen värmt.

Drömde inatt om en bilkrasch.
Jag gör det ibland.
Vilka som var med i bilen minns jag inte.
Bara att vi åkte i hög fart och det var inte jag som körde.
Som alltid när jag drömmer detta kommer vi till
en skarp sväng och föraren kan inte ta kurvan så vi far rakt fram
och jag vaknar alltid med ett ryck och hjärtklappning när bilen
lämnar vägbanan och flyger i luften just innan vi kraschar.
Mycket obehagligt.

Jag läste en drömtydning någonstans att det byter att ens liv
håller på att krascha. Måste säga att jag inte tycker det stämmer
det allra minsta. Tvärtom har jag den senaste veckan, när jag fått
umgås med mig själv och mina tankar, känt att jag mognat och tagit
ännu ett kliv på utvecklingsstegen. Jag har utvecklat en större
människokärlek och nått nya insikter, glädje och tacksamhet.

Människor har kommit i min väg som får mig att se tillbaka och
tänka en runda till på saker och ting. Ur detta kan jag ge något
tillbaka och faktiskt hjälpa medmänniskor som är i situationer som
liknar sådana jag själv varit i. Det känns KÄRLEK. Jag, en egoistisk Vädur,
som ger något till någon annan utan egen vinning? Jo, faktiskt. Fast vinner
något gör jag, eftersom det skänker mig en sån glädje.

Nä, go vänner...nu är tvätten klar och jag ska gå ut i vårvädret och hänga den...

Solen skiner och det är en perfekt fixardag.
Skönt att äntligen ha tid!

Tvätt som ska tvättas.
Däribland hela soffklädseln.

Mattor ska skuras.
Strykhögen ska tas om hand.
Badrumsgolvet ska skuras, det också.

Försöka bygga ett golv i hundgården.
Byta ventil på sonens cykel.

Och säkert hinner jag ta en kopp kaffe i solen också...

Barnen har just åkt med sin far till farmor i Västergötland.

Vi hade en mysig skärtorsdagskväll då sonen blev med ny
cykel och jag gömde godisägg i trädgården som barnen fick leta efter.
Jag lade ut lappar "Gå till hänggungan".
Där fanns en ny lapp, "Gå till brunnen" osv.
Oh, vad roligt de tyckte att det var!

Barnen kommer tillbaka till mig på måndag.
Det finns alltså all möjlighet för mig att åka till min älskade.
Men jag har tvekat.
Inte för att jag inte vill träffa honom.
För det vill jag.
Mycket.
Men jag behöver också tid att vara med mig själv.

I mitt inre finns massor med tankar som jag aldrig tycks hinna
tänka klart.
Jag har läst The secret och det känns som om det finns ett helt nytt
sätt för mig att förhålla mig till världen och mig själv.
Det behöver tänkas på.
Fyrtioårskris?
Nej, snarare fyrtioårsklokskap i så fall.

Men hur lätt är det att säga till sin älskade att man hellre vill vara
med sig själv, än med honom?
De flesta partners tar det som ett svek.
En känsla av att inte duga eller räcka till.
Den käre S kände nog lite så i början av vår bekantskap.
Men nu känner han ju mig och förstår mig bättre än någon annan.
När jag skrev till honom att jag inte kunde bestämma mig för
om jag skulle åka eller inte, fick jag detta fantastiska kärleksfulla svar;

"Älskling...det är helt ok om du vill vara med dig själv i helgen...du vet
att jag alltid vill vara nära dig...men jag har full förståelse och respekt
för dina tankar...vi har ju pratat om det här förut och jag vet ju hur du
känner och tänker...jag vill ju aldrig att du ska göra något som du inte
vill innerst inne...jag finns alltid nära dig ändå ju...även denna helg i så
fall. Jag älskar dig för mycket för att sätta någon press på dig. Du får
njuta av stillheten...älskade, älskade du..."

Är det inte kärlek, så säg?

Nästa helg åker vi bort tillsammans.
Till en plats där vindarna blåser och himmel möter hav.