Dagarna som räknas

I säkert mer än ett års tid har jag känt att jag vill göra en auraläsning.
Inte för att jag haft den minsta aning om vad det är eller vilken nytta det kan göra...
Jag bara ville.
Men tiden har inte varit mogen.
Förrän nu.

Jag behövde de där dagarna av tystnad och att bara umgås med mig själv, för att
sätta stopp för den obalans vi hamnat i. När jag så kom till klarhet att vi inte kunde
fortsätta i samma spår, tog tanken om auraläsning form på nytt och jag såg det som
en hjälp till självhjälp.

Men först vill jag berätta om helgen som var...

Det var meningen att jag skulle åkt den långa vägen till Lejonets land. Men visa
av den sista veckans nakna samtal valde vi att bryta ny väg istället för att fastna
i gamla invanda spår och lät solen bestämma vart vi skulle vara.
Så neråt fredagkvällen svängde han upp på min gård bland doftande syren och
kvällens kvällskonsert i träden runtomkring.
Vi möttes i en innerlig kram och det var så skönt att ses igen.

Lördagmorgonen bjöd på molnig himmel men jag lovade dyrt och heligt att solen
skulle titta fram. Det gjorde den också och efter frukost tog vi kaffekorgen och
satte oss i bilen för att upptäcka dagens äventyr.
Vi dividerade en stund om åt vilket håll vi skulle.
Österut eller söderut?
Det blev söderut genom snapphaneland.
Till slut anade vi havet till vänster om oss och vi bestämde oss för att dricka
kaffe vid Yngsjö havsbad.
Ingen av oss förväntade sig någon värme men när vi kom ner till stranden var
vinden förvånande ljum och solen värmde oss.
Efter en stunds letande fann vi en en plats att sträcka ut oss på och kläderna
åkte av.
Han vilade sitt huvud mot min mage.
I håret fastnade sand som jag försiktigt försökte få bort.
Vi slumrade.
Pratade.
Hånglade massor.
Vuxna människor som hånglar öppet?
Tja.
Vi är inte så blyga och det är en viss tjusning i att kanske bli upptäckta.
För övrigt har vi lärt oss nu att göra vad som känns bra.
Det kändes fantastiskt bra....

Till kvällen var vi hemma igen och somnade i lågornas sken.

Söndagen började lika mulen till en början men snart värmde solen bort
molnen. Dock var vinden bitande kall.
Det blev ett besök i Carl von Linnés fotspår.
Jag kan inte låta bli att undra om våra släktingar haft med varandra att göra.
Min släkt har bott i närheten av Linnés födelsehem sedan 1600-talet, om inte
längre, och min farfar växte upp ett stenkast därifrån.
Det känns lite "hemma" för mig på något dunkelt sätt.

Vi hade gärna varit där längre men det blev helt enkelt för kallt.
Så vi fikade på IKEA istället.
Och senare på kvällen spelade vi badminton och skrattade och tramsade oss.

Det var en underbar helg.
Hela tiden närvarande i allt vi gjorde.
Även jag, som ofta har problem med det och jämt har "myror i baken".

Om jag kunde ge Er en gåva, skulle det vara att få älska med någon så som
vi älskar med varandra.
Så ärligt, så passionerat, så kärleksfullt.
Utan tankar på bilringar eller drömmen om perfekta kroppar.
Jag önskar jag kunde ge Er den känslan, av att vara vacker i sig själv.
Vackra i varandra, med varandra, för varandra.
Harmoni.
Respektfullhet.
Trygghet.

Auraläsningen, undrar någon.
Ja, det var en härlig upplevelse.
Jag visste inte vad jag skulle vänta mig och det var lite pirrigt.
Men jag känner mig trygg med kvinnan som läste mig.

Det fungerar så att hon läser av mig och berättar vad hon ser.
Svaren får hon ifrån mig.
Vi har ju så mycket inom oss som vi tänker och känner och det
lyfts fram och blir till ord, som sedan ges tillbaka till den som läses
och plötsligt blir allt så tydligt.

Jag skrattade så tårarna rann!

Hon sade att hon såg mig sitta högt, högt upp som på en piedestal
och titta ner på en man som låg långt där nere, alldeles platt på mage.
Han var alls inte ledsen utan såg upp på mig som på en gudinna
och själv satt jag ensam däruppe och tyckte att det var rysligt ostimulerande.
Vårt förhållande på pricken , sista tiden innan brytet!
Så många gånger jag sagt "sätt mig inte på piedestal!"

Allt hon sade stämde.
Var det gör ont i min kropp och vad det beror på.
Vad det är jag ska lära mig.
Att jag kan hjälpa andra med min kraft när de frågar mig något viktigt.

Och gula underkläder.

Jag har aldrig varit direkt förtjust i att bära gult och har inga gula kläder.
Men förra veckan fick jag se gula underkläder i en affär.
De liksom lyste och jag tänkte att jag måste gå tillbaka någon dag och prova.
Ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag ha dem.
Fast jag egentligen tycker att gult är fult.

Hon sade plötsligt;
"Gå och köp dig gula underkläder! Se till att du alltid bär något gult."
Jag började skratta igen.
Hur kunde hon veta?!

Den gula färgen ska hjälpa mig att hela mig själv.
Jag är beredd att prova.

Och jag ska lära mig älska.
Helt och fullt, så där som jag vill.
Utan förbehåll.
Bara enkelt och rent.
Släppa taget, släppa kontrollen.

Bara följa med och hålla i ratten för nu bär det av........

Kommunikation.
Så svårt det är.
Speciellt svårt för mig, verkar det som, om jag blickar bakåt.

Jag är en sådan person som ställer in mig på andra.
Omedvetet härmar jag deras sätt att prata och röra sig.
Det är viktigt för mig att undvika konflikt.
För jag har ju aldrig lärt mig hantera det.
Jag mumlar i skägget och går ner i källaren.
Precis som min far.

I månader har något känns fel.
Balansen som fanns när vi möttes rubbades.
Jag fick och tog den roll jag alltid fått i alla kärleksrelationer; den starka, dominanta.
Vågskålen tippade över och jag var ensam igen.

Manegen där vi en gång möttes ekade tom.
Älvan stod där bredbent i mitten med armarna i kors.....och hade tråkigt!
Var var Lejonet?
Varför ville han inte leka längre?

Han fanns där.
Men han höll sig undan.
Ville ge mig plats.
Plats jag inte ville ha!

Till slut stampade jag med mina små älvfötter och deklarerade;
Jag vill inte leka med dig mer! Du är dum!
Vem behöver dumma Lejon egentligen?
Inte jag i alla fall!
Jag har det bättre alldeles ensam!

Det kändes bra att säga stopp.
Befriande.
Och varför?
Jo, för att hjärtat får ro när man är sann mot sig själv.
Bara när man är ärlig och sann mot sig själv kan man vara sann mot andra.
Enkelt men ack så svårt.

Lejonet höll sig undan.
Älvan visste att han sörjde och led alla Helvetets kval.
Hur hon visste?
Vi känner alltid hur den andre mår...

Ett litet "stopp" fick pusselbitar att lossna och falla på plats.

Plötsligt satte jag och exmaken oss ner och pratade igenom vårt havererade äktenskap.
Varför det blev som det blev och vad vi kunde gjort annorlunda.
Något lossnade och vi kände oss fria.
Vi är klara med sorgen och kan mötas som vänner.
Inte för att vi har varit ovänner direkt men luften blev klarare.

Många mil bort hände samma sak hos Lejonet.
Ord som väntat på att få komma ut nådde den andre.
Förtrolighet.

I en vecka lät Lejonet mig hållas innan han hörde av sig.
Undrade om vi inte borde prata...?
Att vissa frågor krävde svar.
Hur jag reagerade?
Skulle ni tro mig?
Jag skrattade!
Inte ett elakt skratt, nej tvärtom!

Hurra! Han vill leka igen!
Han klev in i manegen och jag kände igen honom som han var förut!
Han tyckte inte att det var lika roligt....

Mitt hjärta slog volter!
Jag VISSTE att det inte var över!
Hur skulle vi kunna vara utan varandra?

Långa samtal.
Ärliga, förtroliga, nakna.
Så här ser jag det.
Så här vill jag att det ska vara.
Varför gör vi så?
Roller vi tagit på oss för att vi trott att den andre ville ha det så, kastades av.
Vi blev oss själva igen.
Såg den vi en gång mötte.

Och där fanns den kvar,
Kärleken.
Den hade bara gömt sig en stund medan vi låtsades vara något vi inte var.
Det är verkligen en lek, Kärleken, mellan oss.
Men det gäller att hålla balansen.

Jämvikt mellan Lejonet och Älvan.