Dagarna som räknas

Kommunikation.
Så svårt det är.
Speciellt svårt för mig, verkar det som, om jag blickar bakåt.

Jag är en sådan person som ställer in mig på andra.
Omedvetet härmar jag deras sätt att prata och röra sig.
Det är viktigt för mig att undvika konflikt.
För jag har ju aldrig lärt mig hantera det.
Jag mumlar i skägget och går ner i källaren.
Precis som min far.

I månader har något känns fel.
Balansen som fanns när vi möttes rubbades.
Jag fick och tog den roll jag alltid fått i alla kärleksrelationer; den starka, dominanta.
Vågskålen tippade över och jag var ensam igen.

Manegen där vi en gång möttes ekade tom.
Älvan stod där bredbent i mitten med armarna i kors.....och hade tråkigt!
Var var Lejonet?
Varför ville han inte leka längre?

Han fanns där.
Men han höll sig undan.
Ville ge mig plats.
Plats jag inte ville ha!

Till slut stampade jag med mina små älvfötter och deklarerade;
Jag vill inte leka med dig mer! Du är dum!
Vem behöver dumma Lejon egentligen?
Inte jag i alla fall!
Jag har det bättre alldeles ensam!

Det kändes bra att säga stopp.
Befriande.
Och varför?
Jo, för att hjärtat får ro när man är sann mot sig själv.
Bara när man är ärlig och sann mot sig själv kan man vara sann mot andra.
Enkelt men ack så svårt.

Lejonet höll sig undan.
Älvan visste att han sörjde och led alla Helvetets kval.
Hur hon visste?
Vi känner alltid hur den andre mår...

Ett litet "stopp" fick pusselbitar att lossna och falla på plats.

Plötsligt satte jag och exmaken oss ner och pratade igenom vårt havererade äktenskap.
Varför det blev som det blev och vad vi kunde gjort annorlunda.
Något lossnade och vi kände oss fria.
Vi är klara med sorgen och kan mötas som vänner.
Inte för att vi har varit ovänner direkt men luften blev klarare.

Många mil bort hände samma sak hos Lejonet.
Ord som väntat på att få komma ut nådde den andre.
Förtrolighet.

I en vecka lät Lejonet mig hållas innan han hörde av sig.
Undrade om vi inte borde prata...?
Att vissa frågor krävde svar.
Hur jag reagerade?
Skulle ni tro mig?
Jag skrattade!
Inte ett elakt skratt, nej tvärtom!

Hurra! Han vill leka igen!
Han klev in i manegen och jag kände igen honom som han var förut!
Han tyckte inte att det var lika roligt....

Mitt hjärta slog volter!
Jag VISSTE att det inte var över!
Hur skulle vi kunna vara utan varandra?

Långa samtal.
Ärliga, förtroliga, nakna.
Så här ser jag det.
Så här vill jag att det ska vara.
Varför gör vi så?
Roller vi tagit på oss för att vi trott att den andre ville ha det så, kastades av.
Vi blev oss själva igen.
Såg den vi en gång mötte.

Och där fanns den kvar,
Kärleken.
Den hade bara gömt sig en stund medan vi låtsades vara något vi inte var.
Det är verkligen en lek, Kärleken, mellan oss.
Men det gäller att hålla balansen.

Jämvikt mellan Lejonet och Älvan.