Flytt
Verkar...
...vara dags att byta blogg.
Är inte alls nöjd med att texten inte publiceras som jag skriver den.
...
Jag har bra dagar och dåliga dagar.
Igår frös jag in i märg och ben.
Trots att jag hade en topp, en skjorta, en luvtröja och jacka på mig.
Funderade starkt på både vantar och mössa men nöjde mig med
att dra upp luvan över huvudet och köra händerna djupt i jackfickorna.
Skulle ju se så fånigt ut med ullvantar i Maj...
Promenaden blev dock kort.
Jag frös för mycket och var för trött.
Jag berättar det högt för min hund och hon vänder snällt hemåt
igen fast hon säkert ville vara ute mer.
Vaknade outsägligt trött idag trots att jag inte behövde upp så tidigt.
Normalt studsar jag upp ur sängen men idag ville jag inte öppna ögonen.
Drog hunden intill mig och kelade med henne i en halvtimme innan
hon ville gå ut.
Det finns så mycket man skulle kunna skriva om.
Som det äldre paret jag besökte igår.
Det hade varit roligt att veta mer om deras liv.
Jag pratade med mannen som så gärna ville bjuda på kaffe.
Han trugade med kakorna och jag tog av de som såg nyast ut.
Vetebrödet hade små grågröna fläckar så de avstod jag.
Kvinnan hörde väldigt dåligt och kunde inte kontrollera sitt tal
riktigt. Hon sade "ah" "ah" "ah", hela tiden. Men så plötsligt kom
det en hel mening från hennes leende ansikte.
"Jag hör dåligt, jag ser dåligt och jag går dåligt. Sen kommer jag inte på mer!"
Så positivt och negativt på samma gång!
Skymtade Sigge idag.
Hans hår och skägg är vitt.
Blicken är blå.
Han hugger ved varje dag, i alla väder.
På vintern tycker han det är drygt för då finns det ingen ved att hugga.
Ibland sitter han på marken med sin yxa och sina vedträn.
Jag ser honom måtta mot träet med den vassa eggen.
Känna över träet med händerna.
Vrider på bitarna för att klyva dem på bästa sätt.
Det anmärkningsvärda är att den gamle mannen är blind.
Stilla afton
Efter åskan och regnet kom solen fram igen.
Kvällen är helt stilla.
Jag gick vägen ner till sjön.
Solen sken genom bokarnas blad.
Blåbärsriset stod ljusgrönt i backarna.
Fåglarnas sång var som en symfoni.
Deras sånger steg mot skyn.
Klättrade upp på åsen och såg ut över
de små ytorna av blått som ännu är öppna
innan växtligheten tar över.
Myggorna hittade inte upp på åsen
och jag kunde stå där på en stubbe
och höra gässen skräna en bit bort.
Björkarnas doft var berusande efter regnet.
Varför åker människor till andra länder när vi bor i världens vackrast land?
Morgonstund
Fick sova till halv sju idag.
På något sätt hade radion hittat P4 Blekinge
och jag fick bilder av hav och gröna öar
inom mig.
Minns du när vi satt vid havet där?
Sol och vind, kaffe och hembakade kanelbullar.
Steg upp och släppte ut hunden och en katt.
Den andre katten ville in.
Gick ut och lyssnade på fågelsången.
Tittade till kaninen.
Tuppen gol ett hest kuckeliku.
Hästarnas hårremmar blänkte i morgonsolen.
När jag kom in spred nybryggt kaffe sin doft i huset.
Det kommer att bli en fin dag.
På något sätt hade radion hittat P4 Blekinge
och jag fick bilder av hav och gröna öar
inom mig.
Minns du när vi satt vid havet där?
Sol och vind, kaffe och hembakade kanelbullar.
Steg upp och släppte ut hunden och en katt.
Den andre katten ville in.
Gick ut och lyssnade på fågelsången.
Tittade till kaninen.
Tuppen gol ett hest kuckeliku.
Hästarnas hårremmar blänkte i morgonsolen.
När jag kom in spred nybryggt kaffe sin doft i huset.
Det kommer att bli en fin dag.
Låt kärleken vinna
Det här är några ord till en Vildren...
När jag var runt tjugo år drömde jag en natt
om en man och en kärlek så fantastisk och underbar.
Mannen var lång och mörk med intensiva bruna ögon.
I drömmen var vi nybyggare i ett annat land.
Jag minns alla detaljer från drömmen.
Ljuset, dofterna, huset, det gröna gräset och dammen utanför.
Hur han med ett brett leende steg in i huset, drog av sig hatten
i samma stund och med snabba steg gick fram till mig
och tog mig i famnen.
En överväldigande känsla av enorm Kärlek.
Överjordiskt stark och evig.
*Sedan jag var barn har jag varje vår en känsla av att jag måste
lämna mitt land. *
Många år senare, när jag nyss fått mitt andra barn, var jag
hos en dam som såg lite mer än vi andra.
Hon visste ingenting om mig.
Hon sade att jag utvandrat till Amerika i ett annat liv.
Min familj hade varit med och byggt upp en mindre stad.
På lördagarna hade vi dans och där träffades jag och en man
som fattade tycke för varandra.
Han var gladlynt, rejäl och god.
Båda var vi dock för blyga för att komma till skott.
Vi träffades men inget bestämdes.
Och så kom en stilig karl till byn och tjusade alla unga kvinnor.
Han valde att gifta sig med mig men hade en massa andra
vid sidan om.
Mannen jag träffat på dans gifte sig med en god kvinna
och fick barn med henne.
Men vi hade gjort fel.
Vi hade inte vågat ta steget och våra liv blev olyckliga.
Mannen stannade hos sina goda hustru och var henne trogen
i alla år. Men hans hjärta var alltid hos mig.
Att skiljas var inte att tänka på för mig som kvinna, så
jag fick stå ut med min elake man.
Men vid ett tillfälle, berättade damen, träffades vi på tu man hand.
Vi talade om vår kärlek och vi lovade varandra att om, OM, det fanns
ett liv efter detta, eller en chans på något annat sätt så skulle vi
finna varandra igen.
"...och det kommer ni att göra och denna gången gifter ni er med varandra"
En märklig känsla när jag satt där, gift med någon jag inte trivdes med,
och med två små barn.
Mycket vatten rann under broarna.
Jag stannade i ett äktenskap för pliktens skull, för att jag var rädd för att gå.
Drömde om något annat.
Ibland tänkte jag på damens ord.
Plötsligt fanns vi i varandras liv.
Vi fann varandras ord, just här.
Jag tror han förstod, långt före mig.
Det var alltför turbulent i mitt liv just då för att jag skulle kunna höra
mitt viskande hjärta.
Men när jag såg ett foto på honom visste jag...
Ikväll kommer Han.
Jag vet att han kommer att slå ut med armarna, precis som i drömmen,
och säga antingen "Hello, baby!" eller "Honey, I´m home!",
le sitt breda leende och svepa in mig i sin varma, trygga famn.
Hans hår är inte längre så mörkt men han är lång och hans
ögon är intensiva och bruna.
Och kärleken....den är helt fantastisk och underbar...
Trött
Känns som att vara tillbaka på ruta ett.
Samma förlamande trötthet, samma frusenhet.
Mentalt låg igen, lätt att brista i gråt.
För orken är borta och med den livslusten.
Dagarna känns tunga att ta sig igenom igen.
När klockan ringer tjugo över fem vill jag bara inte.
Jag vill inte!
Hungrig och sötsugen igen.
Jag vet att det beror på att jag är trött.
Kroppen vill ha socker för att den tror den blir pigg då.
Helgen som ska vara vila blir till skogsarbete.
Söndagen bjuder på kalas och jag känner att jag inte vill.
Samma sak som förut, som i vintras.
Jag vill inte.
Vill inte vara med folk.
Bara vara ensam.
Inte förrän i slutet på Maj får jag veta om jag kan höja min dos.
Våren.
Våren som brukar vara min bästa tid på året.
Jag orkar liksom inte med det...
