Låt kärleken vinna
Det här är några ord till en Vildren...
När jag var runt tjugo år drömde jag en natt
om en man och en kärlek så fantastisk och underbar.
Mannen var lång och mörk med intensiva bruna ögon.
I drömmen var vi nybyggare i ett annat land.
Jag minns alla detaljer från drömmen.
Ljuset, dofterna, huset, det gröna gräset och dammen utanför.
Hur han med ett brett leende steg in i huset, drog av sig hatten
i samma stund och med snabba steg gick fram till mig
och tog mig i famnen.
En överväldigande känsla av enorm Kärlek.
Överjordiskt stark och evig.
*Sedan jag var barn har jag varje vår en känsla av att jag måste
lämna mitt land. *
Många år senare, när jag nyss fått mitt andra barn, var jag
hos en dam som såg lite mer än vi andra.
Hon visste ingenting om mig.
Hon sade att jag utvandrat till Amerika i ett annat liv.
Min familj hade varit med och byggt upp en mindre stad.
På lördagarna hade vi dans och där träffades jag och en man
som fattade tycke för varandra.
Han var gladlynt, rejäl och god.
Båda var vi dock för blyga för att komma till skott.
Vi träffades men inget bestämdes.
Och så kom en stilig karl till byn och tjusade alla unga kvinnor.
Han valde att gifta sig med mig men hade en massa andra
vid sidan om.
Mannen jag träffat på dans gifte sig med en god kvinna
och fick barn med henne.
Men vi hade gjort fel.
Vi hade inte vågat ta steget och våra liv blev olyckliga.
Mannen stannade hos sina goda hustru och var henne trogen
i alla år. Men hans hjärta var alltid hos mig.
Att skiljas var inte att tänka på för mig som kvinna, så
jag fick stå ut med min elake man.
Men vid ett tillfälle, berättade damen, träffades vi på tu man hand.
Vi talade om vår kärlek och vi lovade varandra att om, OM, det fanns
ett liv efter detta, eller en chans på något annat sätt så skulle vi
finna varandra igen.
"...och det kommer ni att göra och denna gången gifter ni er med varandra"
En märklig känsla när jag satt där, gift med någon jag inte trivdes med,
och med två små barn.
Mycket vatten rann under broarna.
Jag stannade i ett äktenskap för pliktens skull, för att jag var rädd för att gå.
Drömde om något annat.
Ibland tänkte jag på damens ord.
Plötsligt fanns vi i varandras liv.
Vi fann varandras ord, just här.
Jag tror han förstod, långt före mig.
Det var alltför turbulent i mitt liv just då för att jag skulle kunna höra
mitt viskande hjärta.
Men när jag såg ett foto på honom visste jag...
Ikväll kommer Han.
Jag vet att han kommer att slå ut med armarna, precis som i drömmen,
och säga antingen "Hello, baby!" eller "Honey, I´m home!",
le sitt breda leende och svepa in mig i sin varma, trygga famn.
Hans hår är inte längre så mörkt men han är lång och hans
ögon är intensiva och bruna.
Och kärleken....den är helt fantastisk och underbar...
Kommentarer
Postat av: Aelvan
Som ni vet skriver jag alltid med luft mellan raderna. Som tankepauser. Vet inte varför allt blir en svårläst gegga nu men jag ska försöka lösa det...
Postat av: vildrenen
Oavsett om man tror på ett liv efter detta eller inte, är det nog så att min och Hennes tid kommer. Nån gång måste det vara vår tur. Hoppas inte vi är för gamla då...
Postat av: vildrenen
Oavsett om man tror på ett liv efter detta eller inte, är det nog så att min och Hennes tid kommer. Nån gång måste det vara vår tur. Hoppas inte vi är för gamla då...
Postat av: vildrenen
Jag förstår vad du menade...
Trackback
