Dagarna som räknas

I säkert mer än ett års tid har jag känt att jag vill göra en auraläsning.
Inte för att jag haft den minsta aning om vad det är eller vilken nytta det kan göra...
Jag bara ville.
Men tiden har inte varit mogen.
Förrän nu.

Jag behövde de där dagarna av tystnad och att bara umgås med mig själv, för att
sätta stopp för den obalans vi hamnat i. När jag så kom till klarhet att vi inte kunde
fortsätta i samma spår, tog tanken om auraläsning form på nytt och jag såg det som
en hjälp till självhjälp.

Men först vill jag berätta om helgen som var...

Det var meningen att jag skulle åkt den långa vägen till Lejonets land. Men visa
av den sista veckans nakna samtal valde vi att bryta ny väg istället för att fastna
i gamla invanda spår och lät solen bestämma vart vi skulle vara.
Så neråt fredagkvällen svängde han upp på min gård bland doftande syren och
kvällens kvällskonsert i träden runtomkring.
Vi möttes i en innerlig kram och det var så skönt att ses igen.

Lördagmorgonen bjöd på molnig himmel men jag lovade dyrt och heligt att solen
skulle titta fram. Det gjorde den också och efter frukost tog vi kaffekorgen och
satte oss i bilen för att upptäcka dagens äventyr.
Vi dividerade en stund om åt vilket håll vi skulle.
Österut eller söderut?
Det blev söderut genom snapphaneland.
Till slut anade vi havet till vänster om oss och vi bestämde oss för att dricka
kaffe vid Yngsjö havsbad.
Ingen av oss förväntade sig någon värme men när vi kom ner till stranden var
vinden förvånande ljum och solen värmde oss.
Efter en stunds letande fann vi en en plats att sträcka ut oss på och kläderna
åkte av.
Han vilade sitt huvud mot min mage.
I håret fastnade sand som jag försiktigt försökte få bort.
Vi slumrade.
Pratade.
Hånglade massor.
Vuxna människor som hånglar öppet?
Tja.
Vi är inte så blyga och det är en viss tjusning i att kanske bli upptäckta.
För övrigt har vi lärt oss nu att göra vad som känns bra.
Det kändes fantastiskt bra....

Till kvällen var vi hemma igen och somnade i lågornas sken.

Söndagen började lika mulen till en början men snart värmde solen bort
molnen. Dock var vinden bitande kall.
Det blev ett besök i Carl von Linnés fotspår.
Jag kan inte låta bli att undra om våra släktingar haft med varandra att göra.
Min släkt har bott i närheten av Linnés födelsehem sedan 1600-talet, om inte
längre, och min farfar växte upp ett stenkast därifrån.
Det känns lite "hemma" för mig på något dunkelt sätt.

Vi hade gärna varit där längre men det blev helt enkelt för kallt.
Så vi fikade på IKEA istället.
Och senare på kvällen spelade vi badminton och skrattade och tramsade oss.

Det var en underbar helg.
Hela tiden närvarande i allt vi gjorde.
Även jag, som ofta har problem med det och jämt har "myror i baken".

Om jag kunde ge Er en gåva, skulle det vara att få älska med någon så som
vi älskar med varandra.
Så ärligt, så passionerat, så kärleksfullt.
Utan tankar på bilringar eller drömmen om perfekta kroppar.
Jag önskar jag kunde ge Er den känslan, av att vara vacker i sig själv.
Vackra i varandra, med varandra, för varandra.
Harmoni.
Respektfullhet.
Trygghet.

Auraläsningen, undrar någon.
Ja, det var en härlig upplevelse.
Jag visste inte vad jag skulle vänta mig och det var lite pirrigt.
Men jag känner mig trygg med kvinnan som läste mig.

Det fungerar så att hon läser av mig och berättar vad hon ser.
Svaren får hon ifrån mig.
Vi har ju så mycket inom oss som vi tänker och känner och det
lyfts fram och blir till ord, som sedan ges tillbaka till den som läses
och plötsligt blir allt så tydligt.

Jag skrattade så tårarna rann!

Hon sade att hon såg mig sitta högt, högt upp som på en piedestal
och titta ner på en man som låg långt där nere, alldeles platt på mage.
Han var alls inte ledsen utan såg upp på mig som på en gudinna
och själv satt jag ensam däruppe och tyckte att det var rysligt ostimulerande.
Vårt förhållande på pricken , sista tiden innan brytet!
Så många gånger jag sagt "sätt mig inte på piedestal!"

Allt hon sade stämde.
Var det gör ont i min kropp och vad det beror på.
Vad det är jag ska lära mig.
Att jag kan hjälpa andra med min kraft när de frågar mig något viktigt.

Och gula underkläder.

Jag har aldrig varit direkt förtjust i att bära gult och har inga gula kläder.
Men förra veckan fick jag se gula underkläder i en affär.
De liksom lyste och jag tänkte att jag måste gå tillbaka någon dag och prova.
Ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag ha dem.
Fast jag egentligen tycker att gult är fult.

Hon sade plötsligt;
"Gå och köp dig gula underkläder! Se till att du alltid bär något gult."
Jag började skratta igen.
Hur kunde hon veta?!

Den gula färgen ska hjälpa mig att hela mig själv.
Jag är beredd att prova.

Och jag ska lära mig älska.
Helt och fullt, så där som jag vill.
Utan förbehåll.
Bara enkelt och rent.
Släppa taget, släppa kontrollen.

Bara följa med och hålla i ratten för nu bär det av........