Dagarna som räknas

Jobbet tar musten ur mig.
Alla tankar och idéer,
all energi,
är som bortblåst när jag skjuter upp dörren
vid halv sju och lämnar arbetet.
Trettio minuters rast på en hel dags jobb
där man hela tiden måste skynda sig.

Under sommaren sprang jag.
Nu orkar jag knappt få mina trötta fötter
att gå ens en liten promenad.

Jag ligger efter med allt; rabatter som behöver rensas,
jorgubbsplantor ska delas, trädgårdslandet ska grävas upp,
gräset behöver klippas, hängrännorna rensas ur, strykhögen
bara växer, bilen måste städas och tvättas, saker ska plockas
i ordning, tvätthögen tycks aldrig minska...

Jag tror inte att jag tror på att vägen till välfärd är
att alla ska jobba. Ju mer vi jobbar desto mindre energi
och glädje känner vi.

Om alla fick gå ner, låt säga tio timmar i veckan, tror jag
att människors kreativitet skulle öka.
Fler skulle få jobb och alla skulle ha mer ork och tid för
sin familj och sina intressen.
Många skulle troligen, med så mycket mer tid, att odla sina
intressen i så hög grad att de kunde dra in inkomster på dem.

Samhället vill få oss att tro att lycka endast kommer
tillsammans med pengar och konsumtion.
Vi luras hela tiden att köpa saker för att vi förespeglas
att vi då kommer att bli lyckligare och "för att vi är värda det".

Jag tror, att VARJE människa har ett kall, en uppgift, en livsuppgift.
Kalla det vad du vill.
Men vi blir så suddiga i våra hjärnor och själar av samhällets
blå dunster, att vi inte får en chans att känna efter "vad är meningen med MITT liv?".

Det krävs krafttag av oss att stanna hjulet och börja lyssna inåt.
Du går med en gnagande känsla i kroppen av att det finns
ett annat liv någonstans, något annat du var ämnad för.
Gör dig själv en tjänst och lägg energi på dig själv.

Känn efter vad som gör dig glad.
Vad tyckte du om som liten?
Förmodligen tycker du fortfarande att samma saker är ganska kul?
Gör det!

Umgås med dig själv.
Stäng av TV och musik.
I tystnaden hör du dina egna tankar.