Dagarna som räknas

En elegi för alla sorger
den här hösten handlar om.

För en bror som sjuknar in
och för ett barn som aldrig kom.

Ödet lägger sin hand över oss
den 17 september
och förändrar våra liv
för alltid.

Min bror
min lilla lillebror
som inte är så liten längre
men fortfarande
min lillebror.

MS.

Så ofattbart.
Orättvist
kan man tycka.
Men vem det än drabbar
så är det orättvist.

En sjukdom att leva med
resten av sitt liv.

Den kan aldrig skakas av.
Aldrig botas.
Som en skugga
som ständigt tassar ett steg bakom.

Den 17 september.
Då världen ändrades
även för mig och min älskade.

Himmel och helvete.
Förtvivlan och hopp.

Frustration och maktlöshet.
Tårar och ord färgade av hjärtats blod.
Att söndra eller förena.

Alla murar måste rivas.
Själens innersta måste blottas.
Om Kärleken ska kunna leva.

En reva ibland molnen.
Stormen lägger sig.

Ett väsen fyllt av oändlig Kärlek
har modigt rört vid våra hjärtan.
I syfte att lära oss Kärlekens styrka
Kärlekens vilja att förena
när själarna vågar öppna sig
och ta emot varandra.

Förtvivlan blir till ljus.
Helvete blir till hopp.

Vi når varandras sargade hjärtan.
Smeker dem med heta fingrar.
Passionen, Kärleken, når igenom
alla lager av sorg.

Vi lovar att stå enade.
Mötas i sorg och Kärlek.
I Nöd och Lust.

Ur det svåra har en fjäril lyft
och sträckt ut sina vingar.
En fjäril som nyss var en sten
vi inte kunde vända.

Vi bär med oss tacksamheten
och sorgen.

För resten av våra liv.
För evigt förenade av en gåtfull gåva.


Corda mea tibi est.