Dagarna som räknas

Igår när jag kom hem öppnade jag som vanligt dörren och släppte ut hunden.
Jag gav honom en klapp på huvudet och tittade sedan så att han gick ner från altanen.
Ibland är han nämligen lat och kissar hellre där än i trädgården....

Min hund är en engelsk cockerspaniel.
Blue roan till färgen och det betyder att han är svart och vit och färgerna är inte rena utan blandade.
Gammal har han blivit, i oktober fyller han fjorton år, och är i stort sett helt döv.
Lite stel på morgonen men pigg och skuttig när han rört på sig några minuter.

Jag gick här och fixade och tänkte inte så mycket på att han var ute.
Min chefs hund löper så det kan ta lång tid att sniffa runt på gården där uppe.
Men när klockan var strax innan 18.00 undrade jag vart han gått.
Jag gick ut för att leta på gården men han fanns ingenstans.

Vart skulle jag gå?
Han är inte känd för att gå långt.
Knappt brukar han hinna bli utsläppt innan han vill in igen.
Himlen öppnade sig över mig och vinden ven i träden.
Jag försökte lyssna och hörde honom skälla någonstans.

Kvällen innan hade jag gått en promenad utan hund och tänkte att
han kanske fått upp mitt spår och trott att jag fanns i närheten.
Jag gick samma runda igen fast baklänges men fann ingen hund.
Hörde inte längre några skall heller.

Kom hem och mötte min granne, Robin, som varit ute och cyklat med sin hund.
Jag frågade om han sett min men det hade han inte.
"Vi får söka", sade han men jag viftade bort det och svarade att han nog snart dyker upp.

Jag gick upp till min chef/granne/hyresvärd och frågade om han sett honom.
Det hade han men det var en stund sedan.
Min blick drogs till hans fötter.
På den ena foten hade han en strumpa.
Den andra var bar.
Han höll väl på att byta om när jag kom, tänkte jag.

Hur som helst lånade jag hans hundar och vorstehn lystrade till skallen som nu hördes igen.
Hon satte av i vild fart och jag sprang för att hinna med.
Regnet hade gjort mig dyngsur och jag hade bytt mina stövlar mot skor eftersom jag fått skoskav
av att gå barfota i dem.

Vorstehn tröttnade nog på att söka eller glömde bort det, hon är så ung.
Vi gick en riktigt lång runda och skallen försvann igen.
Jag mötte Robin på cykel som berättade att han tänkte cykla där och där för att söka.
Vi bestämde att jag skulle gå hem och ta min cykel för att ta en annan väg och mötas
någonstans på mitten.

Jag gick tillbaka med hundarna och min blick fastande åter på chefens fötter när jag knackat på.
Han hade ont i ryggen sade han och bara fått av ena sockan innan det small till i ryggen.
Han ville följa med och leta men jag avböjde.
Med ond rygg behövde han inte ut och trava.

Jag tog min cykel och efter flera kilometer mötte jag Robin igen i skogen.
Vi tog ett beslut om vart vi skulle cykla och jag hängde på.
Men det kändes som fel håll så efter ett tag delade vi på oss.
Vorstehn var med mig men plötsligt var hon också försvunnen.
Jag hoppades att hon hängt på Robin.

Jag cyklade tillbaka till där vi träffades ungefär.
Nu hade mörket fallit och det började bli svårt att se.
Jag hörde hunden ganska nära och försökte ta mig över ett hygge.
Rotvältor och mörker gjorde det farligt att fortsätta så jag tvingades vända, trots att jag hörde
hunden relativt nära.

Tankarna for hela tiden genom huvudet.
Hade han fastnat på något sätt?
Han hade ju inget halsband så det verkade konstigt.
Fallit ner i en grop?
Brutit sig?
Jag undrade mer än en gång om jag sett honom för sista gången.
Jag mindes en annan hund som försvann och som de hittade flera år efteråt.
Den hade gått ner sig i ett dike och när de fann den var det bara skelettet kvar.
De visste att det var den hunden för den hade fortfarande ett resårband med husses telefonnummer om halsen.

Jag beslöt mig för att gå hem och hämta ljus.
Svetten rann och blandade sig med regnet när jag skyndade över ängarna.
Knackade på hos min chef igen och frågade om han hade bra ficklampor.
Han ville följa med nu så vi tog min bil.
Jag ryckte åt mig sonens dot-it lampa när jag var inne i huset.
Det var det enda lysande jag kunde hitta.

Vi körde tillbaka dit jag varit sist och min chef som äger skogarna här omkring älgade på in i skogen.
Bara att följa med och försöka hålla jämna steg.
Det fanns ingen väg att följa, bara rådjursstigar och till slut kom vi ner till ett kärr.
Skallen hördes inte så vi visste inte vilket håll vi skulle gå längre.
För att inte gå vilse gick vi i ett dike som chefen visste vart det slutade.
Jag saknade mina gummistövlar och sörjde lite att mina fina svarta gympadojor antagligen skulle bli skrot.

Det var svårt att ta sig fram i diket på grund av alla vindfällen.
Ofta fick vi kliva upp och ta en omväg och sedan leta oss tillbaka till diket.
Till slut stod vi uppe på vägen igen.
Jag trodde nog inte att vi skulle in i skogen igen men det skulle vi.

Återigen älgade chefen iväg över ett hygge.
Då och då halkade han till och jag tänkte på hans rygg och hur ont han antagligen hade.
Jag hängde på så gott jag kunde.
En känsla av Blair Witch Project.

När han sade att vi skulle uppför en slänt såg jag ingen slänt.
När han pratade om landmärken visste jag inte alls var vi var.
Utan hans kunskaper och ficklampa hade jag varit helt utlämnad till skogen.
Precis som min hund var.

Han visade mig tillbaka till bilen och vi bestämde att jag skulle köra en väg och han skulle gå genom skogen.
Jag tänkte, att om han ramlar i skogen hittar vi honom inte förrän i morgon.

När vi möttes igen hade han hittat Robins cykel.
Klockan var nu halv tio och mörkret kompakt.
Plötsligt ringer Robins sambo och undrar hur det går.
Jag får säga att vi nu inte längre vet varken var Robin eller hunden är.
Hon bestämmer sig för att komma ut till oss i skogen.

Under tiden fortsätter jag och chefen att vandra i skogen.
Vi ropar och plötsligt får vi svar!
Vi hör Robin!
Vi vet att han har pannlampa på sig men ingen mobil.
Vi tror att han är på väg åt vårt håll och vänder därför och går tillbaka mot bilen.

Men sedan hör vi inget mer och får inga svar på våra visslingar och rop.
Sambon anländer och chefen beslutar sig för att ta min cykel hem och hämta fyrhjulingen.
Jag och den andra tjejen står kvar i skogen och vi ropar, visslar och tutar hela tiden.
Med ficklamporna belyser vi trädtopparna omkring oss för att Robin kanske ska se det.
Chansen var väl minimal eftersom det hela tiden duggregnade och mörkret svalde det lilla ljus som fanns.
Våra rop försvann i vinden.
Jag började frysa och det var över min vanliga sovtid.

Det dåliga samvetet gnagde.
Robin vilse i skogen på grund av min hund.
Chefen med ond rygg travande runt på eländig mark

Strax efter elva samlades vi igen.
Vi sade inte mycket.
Var och en i sina egna tankar.
Alla trötta och oroliga för Robin.
Chefens vorsteh lika försvunnen som Robin.

Han är vältränad och var bra klädd i regnställ och rejäla skor, så han skulle klara natten bra.
Vi visste att han skulle ha vett att göra sig en bädd under en gran.
Om batterierna i pannlampan räckte.
Han kunde vara var som helst i ett enormt och obebott område.

Jag tänkte på min hund.
Så van att ligga och snusa tryggt i sin gamla korg.
Undrade han var matte var och varför hon inte kom när han ropade?
Skulle vi aldrig hitta honom?
Han frös säkert och hade kanske ont.
Skulle han svälta ihjäl för att han inte kom loss och inte blev hittad?
Jag hade ju inte tänkt att han skulle behöva dö så.

Cirka tjugo minuter över elva, jag vet tiden eftersom jag just tittade på min mobil, såg vi ett ljus på vägen.
Otroligt nog kommer Robin gående, från fel håll, med chefens trötta och våta hund.
Jag hinner tänka att min hund kommer att ligga våt, ensam och frusen i skogen i natt.
Robin ser på mig när han närmar sig och säger leende "Jag har en liten trött kille här"

Jag kan inte tro att det är sant!
Robin har hittat honom!
Det är för mig en gåta hur han lyckades i mörkret.

Hunden satt inte fast utan irrade runt och hittade inte hem.
Det kändes så gott i hjärtat att se honom.

Hundarna stuvades in i min bil och alla vände hem till sitt.

Min lille hund skakade av köld och hade svårt att komma till ro.
Han fick filtar i stora högar för att få upp värmen.

Jag frös också så jag hackade tänder.
Hade tänkt duscha men kröp ner i sängen och föll efter en lång stund i orolig sömn.
Jag drömde om ficklampsken och hundskall i fjärran.

Det var tungt att gå upp klockan sex idag men det var skönt att se hunden må bra.
Robin hade fått gå hem tidigt idag för han hade fått något i ögonen inatt som irriterade.
Chefen har jag inte träffat.

Slutet gott, allting gott.

Det är fantastiska människor som bor i den här lilla "byn".
Såna uppoffringar för en gammal hund.

Dagens ord "tacksamhet".