Dagarna som räknas

I måndags var det en sådan där härlig dag
när jag först skulle jobba mitt vanliga pass
för att sedan komma tillbaka och jobba på kvällen också.

För det mesta ser jag till att få lite uträttat tiden där emellan.
Så jag satte igång att måla dörrar i sonens rum.

Till en början gick det bra.
Men efter hand började jag må konstigt.
Det började flimra lätt för ögonen men stegrades sedan snabbt.
Tänkte att det måste vara migrän, för jag har ju hört att det kan uppträda så.
Jag har ju aldrig migrän och...jag behövde ju måla klart...
Envis som en gris?
Ja, jag vet.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades
men jag vet att det var helt omöjligt att se spåren
i skruven jag måste skruva i.
På något sätt gick det
och jag stapplade ner och lade mig på sängen
med en tröja över ögonen.

Ringde till älsklingen,
som jag vet hade migrän ofta för några år sedan.
Vad gör man?
Nå, mörker och Alvedon fick vara lösningen.
För jobba skulle jag ju.
Envis som en gris?
Ja, jag vet.

Riktigt längtig var jag också.
Har varit ända sedan vi sågs sist.
Det var så otroligt länge sedan
vi fick vara alldeles ensamma med varandra.
Beklagade mig lite i ett sms.
Utan att ana några ugglor i mossen.

När jag jobbat klart skulle jag in en sväng på Maxi
och efter det fick jag ett sms igen.
"Är du på Maxi nu?"
Varför undrar han det?
Ont i huvudet och trött
längtade jag hem till vila och mat.

Just när jag kör in i garaget ringer han.
Vad vill han nu? (Lite surt tänkt)
*Jag vill gärna prata men äta först och jag önskar du var här och tog hand om mig*
(Lite buttert tänkt)
och jag lät nog snäsig på rösten.

"Men gå ut och se neråt vägen!"
Jag hör bilen innan jag ser den och jag tänker att han är så tokig, min älskling.
Han är spritt språngande galen den karln och jag har aldrig förr mött någon som
är så romantiskt ridderlig och trotsar allt för sitt hjärtats dam....

Vi faller i varandras armar.
På mina kinder faller tårar.
Han har kört 35 mil för att ta hand om mig.
För att se mig.

Hans bruna ögon lyser av kärlek
och hans famn är som en trygg klippa.
Jag drar in hans doft i mina näsborrar
och känner hur spänningarna rinner av mig.

Så många famnar jag lämnat
av längtan till Dig
för jag trodde att Du fanns
och väntade mig

Tänk alla dagar jag vandrat
så sorgsen och trött
för att möta den vackraste människa
jag någonsin mött