Dagarna som räknas

Ända sedan jag kom in i tonåren har jag känt mig tjock.
Men egentligen har jag väl bara varit som mest mullig.

Jag är så trött på att alltid tänka på vad jag äter.
Ständigt ha dåligt samvete för varje tugga.
Undrar hur det känns för dem som kan äta utan att behöva fundera på vad eller hur mycket?

Jag är alltid hungrig.
En timme eller två efter att jag ätit är jag hungrig igen.
Det är som om det inte finns någon botten.

En natt drömde jag att jag hade en jättelik mask i min mage som åt upp min mat.

Jag vet allt om vad som är nyttigt och onyttigt.
Vilka produkter som är förkastliga och vad som är bra.
Jag äter inga halvfabrikat.
Jag äter inga konstgjorda lightprodukter.
Jag känner till var de skadliga kolhydraterna gömmer sig.
Min mage mår bäst om den får slippa pasta och mjukt bröd.
Av fisk, kött, grädde och ägg och grönsaker äter jag mycket.
Men inte är jag mindre hungrig för det.

Jag har försökt lyssna på min kropp.
Höra vad den vill ha.
Men den säger mig att den vill ha mer
och viskar vädjande "En liiiiten kaka till kaffet....snäääällla....."

Nä, jag är ingen tjockis.
Men jag kunde vara smalare.
Älsklingen tycker om mig som jag är.
Men det spelar ingen roll vad han säger när jag inte tycker om vad jag ser i spegeln.
Jag är ständigt missnöjd och föraktar mig själv.
Kontrollbehov?
Javisst.
Jag kan kontrollera det mesta.
Men inte min hunger.

Varför kan jag inte bara känna att jag är bra som jag är?