Dagarna som räknas

Jag läste någonstans (kanske Icakuriren?) om en tjej vars kille låg i lumpen.
Hela veckan han var borta längtade hon efter honom men sedan när de sågs
var hon sur och irriterad och fattade inte varför eftersom hon ju längtat så!

Jag kände genast igen mig.
Jag funkar ungefär likadant.
Hela tiden längtar jag.
Tänker på honom i allt jag gör.
Önskar att han fanns nära.

Men när vi ses händer det ofta att jag är ofrivilligt dum.

"Experten" menade att det beror på att man har svårt för situationen med de ständiga uppbrotten
och det otrevliga beteendet beror på att man mentalt värjer sig för känslan av att bli ensam igen.

Jag bygger murar alltså.
Som jag alltid gjort i mitt liv.

Det brukar ta tid för mig.
På fredagen när vi ses är jag lite reserverad.
Jag måste få prata mycket, vänja mig vid närheten igen.
På lördagen har det oftast lossnat och jag är mjuk och kärleksfull och avslappnad.
På söndagen drar jag igen dörrarna och blir rastlös för snart skiljs vi åt igen och jag måste klara allt ensam.

Jag är inte en sån kvinna som vill sitta ihop med en man tjugofyra timmar om dygnet.
För mig är det enormt viktigt med egen tid och att rå mig själv.
Men det är mentalt svårt att bara få vara "ett par" varannan helg.
Där emellan är vi så klart också ett par men alla dagar och nätter är ensamma.

Ibland känns det verkligen som slöseri med liv att inte få dela det med den man älskar.