Dagarna som räknas

I drygt en månads tid nu, har jag provat att plocka bort i stort sett alla kolhydrater och ätit en massa fett.
Det är ju så modernt och ska vara så nyttigt.

Eftersom mitt blodsocker dippar ganska ofta och jag ständigt är hungrig, tänkte jag att den feta maten
som man håller sig mätt på länge borde passa mig.

Men ärligt talat.
När klockan visar 05.30 är jag inte megasugen på ägg och bacon.
Och även om jag trycker i mig ett halvt paket bacon, två ägg blandade med vispgrädde och hela härligheten stekt i smör....så är jag lik förbannat hungrig efter en och en halv timme.

Brödet saknar jag inte mycket, inte heller pasta, ris och potatis.
Men däremot fil med kanel och musli och framför allt havregrynsgröt med lingonsylt....

Nä, go' vänner.
Det passade nog inte mig.
Tror inte att jag tappat ett hekto i vilket fall.
Så i morse njöt jag av min gröt...

Men varför är det så att man inte bara kan känna sig nöjd som man är?
Jag är trött på att varje dag ska vara ett evigt tänkande på vad jag ska och inte ska äta.
Alltid dessa "jag borde inte".

Goda vännen Lena säger att jag ska känna efter vad just min kropp vill ha.
Och att låta det ta tid.
Hon har säkert rätt.

Så nu ska jag känna efter....