Dagarna som räknas

Först nu förstår jag hur dåligt jag mådde
för bara några veckor sedan.

Då var jag ständigt trött.
Orken tröt ganska omgående när jag försökte göra något.
I timmar kunde jag sitta och bara stirra på skärmen,
oförmögen att finna kraft att göra något, ens det jag
tycker om.

Veckorna med barnen, då allt går i en rasande fart,
var jag så trött att jag stupade i säng i samma stund
som de lagt sig.

Dagarna var som en dimma.
Kändes som jag inte riktigt var med, levde i en bubbla.

Och kall.
Hela tiden frös jag.
Så frusen att jag hackade tänder.
Med tre, fyra lager tröjor och tjocka sockor.
Det hände att jag hade mössa på inomhus.

Medicinen har gett mig livet tillbaka.
Jag är pigg, varm och har lust att göra saker.
Ämnesomsättningen är igång
och mina byxor börjar kännas för stora.

Jag är inte den som gärna tar ett piller för att bota en krämpa
men när man är sjuk på riktigt så är medicin bra att ha.