Dagarna som räknas

Jag sörjer inte mitt långa hår längre.

Det är alldeles galet lockigt
nu när det är kortare
och det är faktiskt mer...jag.

Det var i alla fall tillräckligt långt
för att vara ivägen när jag röntgades idag.

Det var en polack (tror jag) som tog emot mig.
Han hade snälla bruna ögon.
Småpratade lite.
Men lät lite rolig eftersom språket inte flöt helt lätt.
"Hålla andan!", hojtade han.

Med mjuka varma händer lyfte han försiktigt undan mitt hår.

Han gav mig en tröja att ta på
så jag slapp vara naken på överkroppen.
En mycket hänsynsfull och vänlig gest, tyckte jag.

Men jag såg nog att han inte kunde låta bli att titta
när jag sedan bytte om till mina egna kläder igen.
Full av aprilhyss som jag är, gjorde jag mig ingen brådska.

Och jag tänkte "de tål fortfarande att tittas på".