Dagarna som räknas

En liten man är borta.

Han var en bit över nittio och hörde inte längre så bra.
Det tjocka vita håret var prydligt vattenkammat.
Alltid klädd i skjorta och kostym.
Blanka skor.

I huset hade tiden stannat någon gång för länge sedan.
Värmen från spisen slog emot en när man kom in.
Sommar som vinter samma hetta.

Köksgolvet lutade på alla håll och kanter.
Vem vet när det sist blev avtorkat.
På en låg bänk stod ett tvättfat och en kanna av emalj.
Kammen låg strax bredvid och den strimmiga tvålen.

Jag försökte kika in i rummet innanför men såg bara en gungstol.
Som jag önskade att jag fått gå och titta i det stora gröna huset,
som en gång måste ha varit det vackraste bygget i hela samhället.

Dörren var ordentligt låst.
Man måste knacka för att komma in.
Han höll alltid upp dörren så jag kunde passera.
På bordet alltid på öret jämna pengar.
Alla räkningar betalade han dagen efter han fått dem.

"Det var bra det. Att det blev gjort", sade han alltid.
Tackade sedan så mycket för besväret.

Vi bytte bara några ord då och då.
Om vädret kanske, eller väglaget.

Nu är han borta.

Vi ska aldrig småprata mer
och han ska aldrig öppna sin dörr för någon igen.
Men i mitt minne finns han kvar.