Mina älskade barn
Jag vänjer mig aldrig, aldrig vid att inte få vara nära mina barn varje dag.
Deras far har hämtat dem ikväll.
Hela dagen har jag haft ångest och försökt bekämpa min sorg.
Jag har kramat dem lite extra.
Försöker vara lagom för att inte smitta dem med min separationsångest.
Varje gång vi skiljs åt känns som den sista.
Jag har en djup rädsla inom mig att inte få finnas där för dem när de växer upp.
Är så oerhört rädd att något ska hända någon av oss.
Duschar, skrubbar, försöker låta vattnet ta sorgen med sig.
Men jag bara gråter och gråter.
Det känns för jävligt.
Mina barn får lida för att äktenskapet inte höll.
Flytta hit och dit varje vecka.
Det var inte så jag tänkte att livet skulle vara.
Kommer de någonsin att kunna förlåta oss?
Kanske inte finns nåt att förlåta? De blir ju en sorts erfarenhet rikare än många andra. Det kan inte bara ara dåligt.
