Dagarna som räknas

Kvällen har sänkt sig över mitt hus.
Jag såg ljuset försvinna och mörkret lägga sin sammetsmjuka
fäll över skog och äng.

Gäss och svanar hördes ropa nerifrån sjön.
Hästarna frustade och rörde sig långsamt i skymningen.

Jag ville inte gå in.

Det är dagen-efter-känsla.
Tröttheten och apatin biter en i hälarna.

När man levt tillsammans ett par dagar
och känt sig så levande
som vi gör
då blir det märkligt tomt när vi måste skiljas åt.

Vi har njutit av närhet, ömhet och älskog.
Skrattat, gråtit, dryftat livets outgrundlighet.
Känt samhörigheten och lugnet
sinnligheten och åtrån.

Inte konstigt det känns avslaget idag.