Dagarna som räknas

En av barnens kompisar är här.
En högst irriterande unge.

Jag älskar inte barn automatiskt för att de är barn.
Det har något med kemi att göra.
Attityd också kanske.

Den här grabben gör mig galen.

Ensambarn som han är, är han tydligen van att få som han vill,
och hänsyn ingår liksom inte automatiskt.

Som att vittja min frys, hitta EN glass, och tycka att han kan ta den.
Utan minsta tanke på att det finns fler barn i huset.
Och att frysen faktiskt inte är hans.

Tvätta händerna efter toabesök, och gud förbjude med TVÅL, är också
något helt onödigt.

Äckelpäckel.

Till detta pratar han med en synnerligen tillgjord och löjlig röst
som retar gallfeber på mig...

Hoppas han snart ska hem...