Dagarna som räknas

När barnen är hos sin far, som nu,
då ringer de mig flera gånger varje dag.
De säger att de längtar efter mig, älskar mig,
att jag är den gosigaste mamman i hela världen.
Jag svarar naturligtvis att jag älskar dem och längtar efter dem,
och att de är de underbaraste och gosigaste ungarna
i hela världen, för så är det ju!

Jag frågar vad de gör och väldigt ofta säger de
"pappa är trött idag"
"pappa orkar inte"
och jag hör hur TV:n är på och hur uppgivna barnen låter.
Autopiloten går på och jag försöker lyfta mina barn.
Försöker säga saker som gör dem glada, ger förslag på
vad de kan göra, frågar om allt jag kan komma på för att
hålla samtalet igång.

Barnens far är jämt "trött".
Det var han när vi var gifta också.
Det är skittråkigt att vara med någon som är "trött" och inte orkar någonting.
Det är inga fysiska fel på honom.
Han har bara så jäkla lätt för att sätta sin "trötthet" i första rummet och låta
bli att anstränga sig.
Man ska alltid vänta på att HAN har ork att göra något.

Han säger ofta att barnen klagar på att det inte finns något att göra hos honom
och att det är tråkigt.
Tacka fan för det när man inte anstränger sig för att vara en rolig förälder!
Jag menar inte att man behöver sysselsätta sina barn hela tiden men
man kan finnas i deras närhet, svara på frågor, visa saker och göra dem
delaktiga i vardagsbestyren.
Vi bor båda två i hus så oavsett väder är det bara att öppna dörren
och gå ut och upptäcka Moder Natur (om man nu orkar gå utanför grindarna!)

Jag blir så less
och ledsen för mina barns skull.
De kom till pappa i fredags och i helgen har de haft gäster.
Ändå har de ringt och frågat när de får komma till mig igen.
När de är hos mig vill de aldrig spontant ringa pappa,
bara när jag trugar på dem att de ska det.

Är det bara vi som har det så här?