Dagarna som räknas

Nu ska vi leva storfamilj igen.
Jag hoppar inte jämfota av glädje.
Mitt inre knyter sig.

För det första är jag alltid lika rädd varje gång jag ska köra den långa vägen
till Mannen med stort M.
Jag har livlig fantasi och målar upp hemska bilder av att mina barn blir moderlösa
när jag dör i en hemsk bilolycka.
När jag nu ska ha barnen med i bilen så är rädslan ännu värre.
Tänk om vi alla dör?
Eller nästan värre - att bara en överlever....
Ja, jag måste få skriva om min rädsla.

För det andra....så blir jag alltid rädd inför att umgås med Mannens dotter.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att inte vara ett hot.
Det är svårt att försöka vara "normal" när föremålet för ens ömma låga
är under ständig bevakning av en dotter.
I början försökte jag vara lite kompis sådär men jag har fortfarande hennes skrik
ringande i öronen "Du är inte min mamma!!"
Han säger att man inte kan jämföra barn och säkert har han rätt.

(Mina ungar har köpt Honom med hull och hår och han är inte "pappa" men en
vuxen som de känner sig trygga med och tycker om - som jag önskar att det var
åt andra hållet!)

Jag förstår helt enkelt inte varför jag inte är en okej vuxen i hennes ögon.
Lika lite hotfull som skolfröken eller tjejen i kassan på Maxi.
Men så är det inte.
Pappa måste bevakas och det gör det omöjligt för mig att fungera "normalt".
Jag fixar det inte.
Så jag blir som jag alltid blir när jag känner mig trängd eller inte vet hur jag ska bete mig
- tyst och svårtillgänglig.
Läget blir låst.

Jag önskar att det fanns ett sätt att lösa den här knuten.