Dagarna som räknas

Det tar tid att klippa gräs av olika anledningar.

För det första är det svårt att starta klipparen när man är liten till växten.
Är man kort får man ingen kraft att dra och snöret är liksom längre än mina armar.
Att stå på en sten eller sandlådekant fungerar inte.
Jag har provat.
Det enda som hjälper är stor envishet.
Att stora tårar av ilska och uppgivenhet rinner nedför kinderna behöver vi inte nämna.
Men en värkande axel som hindrar nattsömnen är ett faktum.

Ett annat skäl till att det är svårt att klippa gräset är att det plötsligt börjar regna.
Dessutom åska.
I flera timmar.
Bixten slår ned just utanför huset och det låter som ett bösseskott.
Precis vad den som är åskrädd behöver.
När regnet så äntligen dragit förbi och gräset hunnit torka upp en smula, så är det dags igen.
Att dra.
I det förbannade snöret.

När allt fungerar och flyter på.
Då uppstår nästa dilemma.
Jag måste ideligen stanna och flytta på än den ena, än den andra.
Är det inte en yttepytteliten brun grodbebis
så är det en stor vinbergssnäcka.
Köra ihjäl dem finns inte som alternativ.