Dagarna som räknas

På spisen puttrar köttfärssåsen.
Utanför mitt köksfönster lyser solen på lönnen som börjat bli röd och gul.
Det blåser.

Barna ser på den tecknade Robin Hood.
Snart ska vi äta.

Ikväll kommer varubilen och barna vill handla godis.
Det får de.
Det är nog inte många barn som har möjlighet att uppleva detta gamla sätt att handla varor.

Jag är trött.
Min kropp känns gammal och sliten.
Det gör ont i axlar och höfter.

Min kollega, Lena, och jag pratade om vemod idag.
Eller, jag försökte förklara mitt vemod, men det är svårt.
Hon sade att jag ska skriva en bok om den glada, pigga jag och låta det bli min sanning.
Kanske har hon rätt.
Jag vet att tankarna har stor kraft.
Man blir inte piggare av att tänka att man är trött och att kroppen värker.

Lena sade också något som hon ofta säger till mig, att man ska vara två.
Jag vet, jag känner det också.
Min stress minskar när jag är med honom.
Då måste jag inte bära allt ensam och han behandlar mig som en drottning.
När jag klarar av att sitta ner och låta honom pyssla om mig...

Idag har jag varit så där hungrig igen.
Det finns liksom ingen botten i mig.

Oroar mig lite för en värk som sitter i överkant på mitt vänstra bröst.
Antagligen en muskel men det har gjort sig påmint i ett antal veckor eller månader nu.

När jag och barna kom hem gjorde vi som man inte ska göra.
Vi satte oss i solen på altanen och åt glass tills ingen orkade mer.
Så gör ingen bra mamma före maten.
Men det är skönt att visa barna att man kan få göra saker bakvänt ibland.

Nu ska jag fortsätta med maten...