Dagarna som räknas

Barna ser på Pelle Svanslös.
Sonen var så hungrig när vi kom hem att han ville ha smörgås och lillan ville ha yoghurt.
Så nu hänger de i soffan, relativt mätta, och det känns inte lönt att laga middag riktigt ännu.
Ska fixa fläskpannkaka sedan men just nu tar jag mig en välförtjänt paus.

Jag tänker mycket på hur jag ska bli piggare.
Min kropp tar stryk av jobbet och jag är redan sliten sedan förut.
Känns som om jag alltid är trött.
Det verkar inte spela någon roll vad jag äter när det gäller att bli pigg.
Försöka sova mer kanske.
Är jag redan hösttrött?
Men det känns surt att behöva lägga sig klockan nio för att hinna sova åtta timmar.
För det mesta sover inte ens den femåriga dottern så dags och det är en massa jag behöver
plocka i ordning inför morgondagen den där sista timman innan jag dråsar i säng klockan tio.

Är det mer jag kan göra mentalt, frågar jag mig.
Att tänka "jag är utvilad och harmonisk", hjälper det?
Fan vet, men jag har lärt mig i livet att det mesta blir precis som vi önskar oss.
Fast vi inte riktigt är medvetna om vad vi önskar och sällan har förmåga att se baksidan
av vår önskan.

När jag var gift önskade jag att jag var tillsammans med en man som jag bara träffade då och då.
Inte menade jag då att han skulle bo trettiofem mil bort...

Jag har känt längtan växa på senaste tiden.
Längtan att få dela mer av varandras vardag.
Ha hans lugn och trygghet att vila mot när jag känner stressen komma.
Jag vill diskutera allt möjligt med honom och förvåna honom med knepiga frågor.
Vi leker gärna ihop, något som jag aldrig gjort med någon förut.
Spelar spel eller badminton, har "springtävling" på stranden...

Längtar till fredag då vi får vara ett par igen.