Dagarna som räknas

Sonen, som har en kompis med hem, viskar till mig:
"Mamma, jag vill inte att han ska vara här...jag vill bara vara hemma själv..."

Lite senare kommer han släntrande mot mig ute i trädgården.
Ser hur han kämpar.
"Har du tråkigt, M?"
"Mmm...men jag försöker hålla ut."

Jag minns så väl känslan.
Något som verkade som en bra idé känns inte lika bra längre.

Jag var nog i ungefär samma ålder som min son, när jag hade
en kompis som förut varit min granne men flyttat till ett annat samhälle.
Vi hoppades nog båda att vi skulle få roligt när vi äntligen sågs, men
det visade sig att vi vuxit ifrån varandra och hade ingenting
gemensamt längre. Vi försökte ses några gånger till men det kändes
bara helt galet.

Jag minns känslan av att jag ångrade att jag propsat på
att få träffa henne. Minns att jag ville att hon skulle
åka hem och att jag hellre ville vara alldeles ensam och leka mina egna lekar.

Lite som en dålig dejt...