Dagarna som räknas

Jag står i köket hos min gamle slöjdlärare och pratar med hans fru.
Ett fång blommor har fört mig dit.

För ett tag sedan var jag där i samma ärende men med ett helt
annat djup. Deras dotter hade gått bort. Jag fick åka dit flera gånger
och jag och slöjdaren pratade om allt möjligt. Ibland grät han, gick
undan men sade alltid "Du är så snäll. Du är en god människa."

Frun pratar och berättar.
Intressanta saker och jag vill gärna lyssna.
Men inom mig känner jag stressen av att jag måste gå.

Samtidigt fylls jag av en fin känsla.
I slöjdlärarens blick ser jag att han uppriktigt är glad
att jag är där. Samma sak ser jag i hans hustrus ögon.

En känsla av samhörighet infinner sig.
En känsla av "jag räknas och får vara med."

Det här paret är vida kända i trakterna här omkring.
Uppskattade och hyllade av alla.

Det är som om en liten skärva av deras strålglans
plötsligt fallit på mig, och att jag får vara en del av något stort.

Det finns inget intressantare än möten, människor emellan.
Kärlek, i alla dess former.