Dagarna som räknas

Jobbet sliter på min kropp.
Dagarna är en ständig kamp mot klockan.

När jag satt på kontor längtade jag ut.
Nu kan jag ibland längta efter kontorslivets alla kafferaster.

Jag jobbar i ett högt tempo och har 30 minuters rast på hela dagen.
30 minuter på en hel dag.
Men jag är i alla fall ute...

När ska jag bli det jag drömde om när jag var ung?
Jag skulle ju skriva böcker.
Bo i ett vackert hem.
Ha gott om pengar och fritid.
Skapa, skulle jag göra.
Skriva, måla, arbeta i lera, sy.

Det slog mig igår att jag skulle vilja föreläsa.
Förmodligen har jag levt halva mitt liv nu
och jag vågar nog påstå att jag har en hel del erfarenheter
som jag känner att jag skulle vilja dela med mig av.

Men för att göra det måste man först nå ut.
Hur?

Jag har kastat ut min önskan.
Det som skrämmer mig är att man alltid får det man vill,
men inte alltid på det sätt man tänkt sig...