Dagarna som räknas

Han valde att sitta framme hos mig i bilen.

Håret är korpsvart.
Ögonen gråbruna.
Hans rörelser är snabba och intellektet svindlande.

Hela tiden pratar han med mig.
Berättar.
Jag lyssnar.

"Träffar du din mamma och pappa någon gång?"
"Nä...eller jo...mamma ska jag träffa på lördag. Hon bor i X."
"Pappa då?"
"Nä...honom har jag inte träffat sedan jag var liten. Du vet, han slog oss. Alla tre. Jag och mina syskon. Med ett bälte du vet. Asså...med spännet. Och min mamma siktade med ett gevär mot honom. För hon ville ju skydda oss, sina barn. Så pappa träffar jag inte. Men vi ska leta upp honom. Då ska jag ha med mig en brottare. Det är nog säkrast."

Jag ömkar inte.
Blir inte arg över det han berättar.
Bara lyssnar och bekräftar honom.

Tänker på att han bara är tio år och redan varit med om så mycket.