Dagarna som räknas

Chefen gick förbi mig idag.
Tittade allvarligt på mig och frågade:
"Ska du gå hem nu?"
"Eh....ja, snart"
"Kom in till mig innan du går"
"Okej!"

Svälj.
Undrar vad han kan vilja.
Har jag gjort något galet?
Jag glömde en sak idag men det rättade jag till.
Det måste vara något annat.
Men vad?

Gick in till honom och han bad mig stänga dörren.
Svälj, igen.

Men det var inget farligt.
Han ville bara tala om hur mycket mer lön jag ska få.
1100kr!

Förut har han sagt att jag ska få 800 men nu blir det alltså mer än så.

Jag försökte se oberörd ut, att det liksom var självklart att jag skulle ha 
så mycket (mest av alla på företaget)  men inuti var jag så glad!

Han berömde mig för att jag är positiv och framåt, engagerad.
Jag tackade, skrattade och sade att jag inte kan låta bli att lägga mig i...
Men jag märker att han lyssnar på mina idéer och det känns gott.

Ensamstående tvåbarnsmamma.
Och jag är jäkligt stolt som klarar mig på min lön som nu blir knappt
tjugotusen....
Dessutom har jag alltid pengar kvar när månaden är slut.

Är man smålänning, så är man.....