Dagarna som räknas

Den 17 augusti fick min gamle hund lämna det jordiska.

Jag var 24 år när jag på Juldagen 1994 hämtade honom i Rydebäck
i Skåne.

Han var den siste kvar i kullen.
Ovanligt svart för att vara av färgen Blue roan.
Kanske var det därför han blev ensam kvar.

Fanny, hette hans mor.
Alex fick han heta, som en förkortning av Alexander.
Efter filmen, Fanny och Alexander.

Jag var 24 då.
Nu är jag 39.
Nästan femton år fick vi tillsammans.

Så mycket vi varit igenom och upplevt.
Så många minnen.

Det sista året tacklade han av, den gamle.

Hörseln försvann helt.
Synen försämrades mycket.
Kroppen allt stelare och sinnet allt grumligare.

Till slut kunde du knappt resa dig.
Inte ens spaghetti och köttfärssås var intressant.
Planlösa cirklar i trädgården.

Nu är du borta.
Ligger kall och stel i jorden
medan vi ligger i våra varma sängar.

Vi drog inte alltid jämt men jag älskade dig ändå.

Käre Alex.
Hoppas du springer med friska ben nu på oändliga ängar.
Som du gjorde förr.

Vila i frid tills vi möts igen.