Dagarna som räknas

Idag är vi igång och diskuterar.
Det är vi i och för sig ofta.
Men idag är det två heta ämnen som dryftas
och det vore roligt om ni ville ge er syn på saken.

Jag tar det ena ämnet nu....

I alla relationer kommer man till en punkt
då man känner att man vill ta förhållandet vidare.

Vi har känt varandra i tre år nu men det var först i höstas
som jag kände att jag började känna att jag ville mer
med vår relation än att ses varannan helg.

(Mycket lossnade för mig när jag tog bort spiralen! Inte bara i vårt förhållande.)

Jag bor i ett hus på landet.
Den käre S bor i en stad 35 mil norrut.

Jag känner att jag inte vill flytta från mitt älskade Småland.
För många år sedan bodde jag ett par år i Göteborg and I hated it.
Stadsliv är inte för mig
Känns som min själ förtvinar.

Den käre S säger sig trivas i mina djupa skogar
och vill gärna flytta in hos mig och alla mina djur.
Jobbfrågan löser sig väl alltid på något sätt.

Men nu är det så att den käre S har tre barn
och då kan man ju inte bara lämna dem i den ömma moderns vård.
Det känns inte rätt mot varken barnen eller modern
att far ger sig iväg till sin nya kvinna.
Käre S vill ju självklart finnas för sina barn i alla lägen också.

En liten tvist på det hela är också att den ömma modern
har sin nya kärlek långt uppåt landet så flytt söderut verkar knappast troligt.

S yngsta barn är nio år.
Ska vi vänta tills hon flyttar hemifrån?

Hur skulle ni göra i vårt ställe?