Dagarna som räknas

"Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting..."

Jag tappar fart när jag är ensam.

Varje dag slutar jag vid ett ungefär.
Kommer hem och gör ingenting.
I två veckor nu.

Förr om åren var jag ett under av effektivitet.
Varje sekund skulle fyllas med något.
Helst av praktisk natur.

Mina promenader gick alltid i ett rasande tempo.
Hundstackarn hann knappt kissa.

Annat är det nu.

Långsamt går jag en kvällspromenad genom skogen.
Det lilla yrvädret skuttar runt som hon vill.

Jag stannar och smakar på smultron och blåbär.
Ser på himlen och molnen som far förbi.
Lyssnar till trädens sånger.
Precis som när jag var barn.

Det känns som om jag är mitt i en summering av något slag.
Känns som jag är gammal och ser tillbaka på mitt liv.

Är det fyrtioårskris tro?