Dagarna som räknas

Äta frukost halv elva, är det vettigt det?

Igår intog vi Vilda Västern tillsammans med goda vänner.
Min väninna sedan många år, hennes trevlige man, deras två barn
och mina.

Det regnade i stort sett hela dagen men det gjorde inte så mycket.
Vi såg Lucky Luke, Bröderna Dalton och alla andra fantastiska människor
som jobbar där.

De är så fina i sina tidstypiska kläder.
Männen stiliga i kritstrecksrandiga kostymer eller i slitna slängkappor
och klirrande sporrar.

Kvinnorna galanta, om än i lite solkiga klänningar.

Flera kände vi igen från förra året.
Det måste vara hur kul som helst att jobba där en säsong.
Få spela ut, vara någon annan, leka fast man är vuxen.
Kan tänka mig att flera av männen lever ut sin barndomsdröm.
Och vem skulle inte vilja det?

Dagen var mycket lyckad.
Barnen lekte och skrattade precis hela tiden.
Inte ett enda gnäll eller klagomål på hela dagen trots regnet.
Vi var rejält trötta när vi kom hem.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Vädret lika trist idag som alla dagar hittills på semestern.
Det lockar inte till sköna bad och vinden är hård.
Visserligen glimtar solen till en aning men det är knappast
bikiniväder.

Jag kommer tillbaka till jobbet blek som en Alvedon.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

De senaste veckorna har jag känt en växande fascination för en
speciell man.

Björn Ranelid.

Jag har inte läst något han skrivit, har inte hört honom föreläsa.
Bara sett honom skymta fram då och då på TV.

Hela hans väsen tilltalar mig.
Vacker att se på, klok och ordrik och med den allra mest underbara
skånska som får det att bubbla av glädje i mig.

Den här människan vill jag veta mer om.
Här ska beställas dina böcker, Björn!