Dagarna som räknas

Ingen sol idag.
Inte heller åska.
Än i alla fall.
Det har åskat varje eftermiddag i en veckas tid.

Igår kväll när jag skulle sova åskade det långt borta.
Jag såg varje blixt genom ögonlocken.
Stel och kallsvettig lyssnade jag efter dånet som skulle komma.
Åska nattetid är det hemskaste jag vet.

Jag satte på radion.
Men det dämpar bara lite.
Blixtarna hörs som ett fräsande i sändningen.
Dånet döljs bara en aning.

Jag har många gånger undrat varför jag är så rädd för dessa blixtar nattetid.
För det är just ljusskenet som skrämmer mig mest.
Ända sedan jag var barn har det varit så.
Det är inte mina föräldrar som lärt mig att vara rädd för åska.
Tvärtom har de alltid varit lugna.

Så var kommer rädslan ifrån?

Hör den på något sätt ihop med rädslan för himlen som jag hade som barn?
Jag var väldigt liten och skräckslaget rädd för himlen.
Jag vågade inte se på den och helst inte gå ut ens.

En kväll tog mamma med mig ut och pekade ut några olika stjärntecken.
Hon har berättat att efter det var jag inte lika rädd längre.
Men själv minns jag att jag i tonåren fortfarande kände samma skräck.

Jag jobbade med rädslan och numera kan jag både se på och njuta av
vårt vackra stjärnevalv.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag har funderat mycket på minnen de senaste dagarna.
Eller bilder, ska jag kanske säga.

Inom mig finns tydliga bilder, eller filmer, som jag inte vet hur jag ska tolka.
Lägg till det mitt ofta ganska kritiska synsätt och det faktum att jag har ascendenten
i Fiskarna, vilket ger mig otroligt livlig fantasi, så förstår ni att det blir konflikt.

Vissa saker känns som sånt jag "vet" och andra är jag osäker på om jag skapat själv.
Då och då har jag drömt sanndrömmar.

En av mina allra starkaste drömmar hade jag i tjugoårsåldern.

Jag befann mig i ett uthus som fungerade som snickarbod eller liknande.
Det fanns inga elektriska apparater där.
Lågt i tak och allt var byggt i trä men inte alltför gammalt för träet var fortfarande
ganska ljust.

Till höger om mig finns ett litet fönster.
Likaså ett bakom mig som jag inte ser.

Det är tyst och stilla och doftar trä.

Jag står med ryggen mot en bänk eller ett bord.
Jag känner träet mot mina lår.
Genom den öppna dörren ser jag smaragdgrönt gräs och en bit av en damm.
Det har nyss regnat.
Himlen är mulen och i luften är det dis.
Det är försommar.

Det känns som Amerika.

Jag har på mig en mörk fotsid kjol i ett tungt material.
Jag bär en ljus blus och om det rågblonda håret har jag en klut, knuten i nacken
under håret.

Genom den öppna dörren ser jag en man komma.
Det pirrar i kroppen när jag ser honom.

Hans steg är raska.
Ansiktet visar förväntan, glädje och längtan.
Han ser inte att jag ser honom.

Mannen bär mörka byxor, en ljus vid skjortblus och en mörk väst.
Han bär stövlar.

Håret är mörkt.
Ögonen bruna.
Han har en stadig kroppsbyggnad och utstrålar lugn och trygghet.

Rummet mörknar när han duckar och kliver in genom dörren.

När han får se mig spricker han upp i ett leende.
Ögonen lyser av kärlek.
Med ett par raska kliv är han framme hos mig och sveper in mig i sin famn.

Jag känner en enormt stark känsla av kärlek, åtrå och samhörighet.
Det är svindlande och jag bubblar inombords.
Kärleken mellan oss är himmelskt stark och evig.

Där vaknade jag.

I många år och famnar sökte jag Honom innan vi möttes igen.
Helt självklart erbjöd han mig sin hand när vi återsågs och jag tog den,
full av tillit till främlingen som inte kändes främmande.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag är i ett ganska mörkt rum endast upplyst av oljelampor eller facklor.
Det finns inga fönster.
Jag vet att det är natt utanför.

Jag bär en vit fotsid klädnad.
Mitt hår är långt svart vågigt och blänker i eldens sken.
Runt pannan har jag någon slags guldfärgat pannband.

Jag är slank och ganska vacker.
På fötterna har jag sandaler.
Runt mina handleder klirrar armringar i något guldfärgat material.

Jag vet att jag inte är fri.
Allt jag äger har jag fått som gåva och kan när som helst tas ifrån mig.
Jag har ingen hög status men lever i överflöd så länge han finns.

Han kommer in.
Muskulös, mörkhårig och brunögd.
En romersk soldat.

Han är trött.

Han är gift och har barn med en annan kvinna som han inte älskar.
Han är rik och hans familj lever gott.
Själv bryr han sig inte så mycket om sina pengar.
Han är en god man som alltid försöker handla rätt.

Jag är hans älskarinna eller möjligen slav från början.
Det är helt i sin ordning att ha älskarinnor.
Det har "alla" män av hans rang.

Skillnaden är att han verkligen älskar mig.
Det plågar honom att han inte kan gifta sig med mig.

Han lägger sig på en slags divan eller bädd.
Jag lägger mig på hans arm och han håller ömt om  mig.
Jag vet att tiden håller på att rinna ut för oss.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag är en gammal, rundhyllt kvinna.
Min stuga är väldigt liten.
I de små fönstren hänger trådgardiner.
På fönsterbrädan en pelargon.

På bordet en broderad och stärkt duk.
Bordet är väldigt litet och mycket slitet.
De två stolarna lika slitna.
Rummet känns mörkt fast det är sommar ute.

Jag har en fotsid gråaktig kjol och en blågrå blus.
Om huvudet en klut knuten under hakan.
Jag har tappat många tänder och min mun är insjunken.
Mina händer är stela och huden på dem grov av arbete.

Huset är brunt eller grått och omålat.
Det ligger lågt och har ingen trappa.
Bara en trappsten att kliva på.
På var sida av trappstenen växer stockrosor.

Havet ligger en bit bort men jag kan inte se det.
Det är södra Sverige.

Jag känner mig rofylld och fridfull till sinnes.
Mitt liv är snart slut.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag är en gammal kvinna igen.
Men inte lika gammal som den förra.

Huset ligger i ett ganska nybyggt samhälle.
Landet är Amerika.

Jag sitter i en gungstol i ett brunt rum.
Väggarna är byggda av bruna stockar.

Snett bakom mig till höger är ett litet fönster.
Till vänster om mig ett fönster till som jag kan se ut igenom.
Jag ser ett öppet landskap med böljande fält.
Nästan inga träd.
Himlen välver sig över fälten.
Bilden blir lite konstig när man ser ut för fönsterglasen är av gammal modell.

Jag har en svart klänning på mig.
Min kropp är ganska rund.
Mitt hår har en gång varit blont men är nu nästan vitt.
Jag bär det i en låg knut i nacken.
Mina ögon är blå och jag är ganska lik mig som jag ser ut nu.

Jag stöder hakan mot vänster hands knoge.
Jag tänker på min dotter som rest långt bort.
Vi har inte så bra kontakt och jag önskar att det inte var så.

Jag tänker på min pojke som dog när han var i början av tonåren.
Vi höll så mycket av varandra.

Min make är död men jag sörjer det inte.
Han var ingen god make.
Stilig att se på men kall.
Tjusade kvinnor.

Vår dotter är lika kall som hennes far var.
Hon vill inte veta av mig, hennes egen mor.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det är dammigt och hett.
Husen låga, byggda i lera kanske, ljusa.

Vägens grus är ljust och det yr upp när jag springer i de trånga gränderna.

Mitt hår är långt svart och smutsigt.
Jag bär en gråaktig tunika som når ner på låren.
Sprund i halsen och korta ärmar.
Den är sliten.

Jag är liten och mager och springer ruskigt snabbt på bara fötter.
Känner mig glad för jag springer tillsammans med min vän.
Jag är sex eller sju år.

Vi rusar snabbt ner för en trappa och stannar i ett dunkelt rum.
Det är någon slags affär.
Min kompis pappa står där i en lång kaftan.
Han har svart hår och skägg.

Min kompis föräldrar har det ganska bra ställt.
Själv är jag fattig men de välkomnar mig ändå.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

När min son föddes kände jag igen honom och blev så glad att se honom igen.
Det var som att möta någon man längtat efter och inte sett på länge.

Min dotter såg jag i en syn samma dag hon blev till.
När hon föddes var hon en kopia av sin döde farfar.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

När björkarna slår ut om våren och himlen är vårljus och vacker, känner jag alltid
en stor sorg över att jag snart ska lämna mitt land för alltid.

Jag saknar redan dofterna och det vackra landskapet.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~¨

Det kändes bra att skriva ner "minnena".
När jag berättar om dem saknar de alla små detaljer.
Kanske för att man är rädd att ändå inte bli trodd.
Men är de sanna eller bara hjärnspöken....?