Dagarna som räknas

Var uppe en runda klockan sex.
Somnade om och vaknade igen vid åtta.
Helt omöjligt att somna om så jag gick upp.

Helt grå himmel och regnet strilar rakt ner.

Gårdagen var en långsam historia.
Åska och regn om vartannat.
En himmel så mörk att hela dagen var en enda lång
skymning.

Handlade lite.
Hälsade på mina föräldrar.
Väntade hela tiden på att exet skulle ringa och säga
att barnen kommer.
Han ringde aldrig.
Kom mig inte för att starta upp något eftersom jag trodde
att jag skulle få mina barn.

Gick en svamprunda på kvällen.
I skogen kändes det olycksbådande tyst.
Ödesmättad stämning bland dimhöljda granar.
Inte en fågel sjöng.
Inte ens en mygga surrade.

Kom hem och insåg att jag missat Anne Lundbergs Sommarkväll
som jag faktiskt tänkt att se.
Får väl pricka in reprisen.
Eller se det på nätet.
Men i skogen är nätet segt och att se på TV kan bli en väldigt
långdragen historia.

Idag blir väl samma väntan.
Kanske får jag barnen efter lunch.
Då blir det äntligen liv i huset och förhoppningsvis dras jag med
av deras energi.

Tittar ut på regnet.
Det var inte så här jag hade tänkt mig min semester.
Sitta inne och kura.
Jag vill vara ute i solen och ha det skönt.

Det syns så tydligt i naturen att allt har vänt.
Gula löv döljer kantarellerna.
Vissna blommor vid vägens kant.
Trädens ljusgröna färg har övergått till djupgrönt som nästan
antar grått.
Smultronen är på upphällningen.
Hallon och blåbär hänger tunga i skogsbrynet.
Morgon och kväll sveper dimman över ängarna.

Jag vill inte ha höst.
Jag orkar inte med vinter.
Min kropp vill ha sol, sol, sol.

Jag vill bli pigg.
Inte känna mig så trött som jag alltid är numera.
Ofta känner jag mig som en mycket gammal kvinna i slutet
av sitt liv.
Inte kan det vara meningen att man ska känna så innan
man ens fyllt fyrtio?

Var är all min energi?
All min lust att skapa och göra saker?
Det finns så mycket jag drömmer om att göra men tar liksom
inte tag i det.
Tycker inte att jag har tid.
Fast jag vet att tid är något man tar sig.

Kanske ska man bara släppa tankarna?
Flyta med och låta livet leda en vidare.
Låta allt vara precis som det är just nu för att det finns en
mening med det som jag inte förstår nu.
Jag menar, allt har sin tid.
Kanske går allt i cykler och energin kommer att vända åter.
Är det så?