Dagarna som räknas

Jag har svårt att förlika mig med mitt nya jag.

De senaste två åren har jag gått upp ungefär fem kilo.
Mina kläder i storlek 38 stramar oskönt och vissa plagg
får jag inte längre på mig.

Jag har scannat nästan varenda nätkatalog efter reakläder
i storlek 40 eller i vissa fall till och med 42, hemska tanke.

Är blott 159cm lång och väger nu nästan 67 kilo.

Förr var jag fettskrämd.
Kunde knappt äta ett ägg utan att få ångest.
Sås var något jag inte ens kunde laga.

När jag just skilt mig, läste jag om hur nyttigt fettet är för oss och
plötsligt gjorde jag goda såser på grädde och creme fraiche.
Bregott på smörgåsen och riktigt smör i pannan.

Jag har alltid varit ett ständigt hungrigt matvrak.
(Fråga gärna den käre S som jämt hör mig säga "Jag är hungrig!")

God mat är en njutning.

Sedan jag träffade S har jag börjat njuta av livet som jag aldrig gjort förr.
Vi njuter av stillhet och närhet, njuter av skratt och lek.
Njuter av god mat och härliga efterrätter.
Njuter av varandras kroppar och ger oss hän i älskog.

Kanske borde jag inte ha ångest över mina överflödiga kilon?

Vid närmare eftertanke finns de på min kropp för att jag numera
njuter av livet.