Super....not...
TV:n stod på i det tomma lunchrummet och jag hajade till
av barnagråt.
Super-Nanny.
En liten söt flicka med tofsar sitter ihopkrupen på en trappa
och gråter och snyftar ynkligt.
Supernannyn säger förnumstigt till flickans far att barn minsann
inte alls tar skada av tillrättavisningar.
Fadern ser lite olycklig ut.
Trappan kallas för Skämstrappan och flickan sitter där för att hon
inte delat med sig.
Nannyn säger till fadern att han ska gå och fråga sin dotter om hon förstår
varför hon sitter där. Dottern säger att hon förstår och kastar sig om halsen
på sin pappa och säger "Jag älskar dig pappa!"
Jag känner en arg klump växa i magen.
Det syns på flickan att hon inte alls kopplat ihop sitt straff med det som
de vuxna tyckte att hon gjort fel. Det enda hon önskar i det ögonblicket
är att hennes far, som ska vara hennes trygghet, ska ta henne ur den
hemska situationen. Hon vädjar till honom med sitt "Jag älskar dig pappa!"
"Se mig, älska mig!"
Jag tror inte att hon lärde sig något annat än fruktan och ensamhet.
Man måste lära barn glädjen i att dela med sig.
Bannor kommer man ingenstans med.
Det enda som får oss människor att vilja göra "rätt" är beröm och uppmuntran.
Jag skulle vilja ta den lilla flickan i famnen och visa henne ett annat sätt
att lära sig göra "rätt"...
