Dagarna som räknas

Vaknade inatt av ett ljud.
Katterna var ute så jag tänkte genast att de nog ville in.
Misse Månsing har sitt eget speciella sätt att påkalla
uppmärksamhet när han vill in.
Han tar sats och hoppar upp på dörren.
Slår skallen i fönsterrutan, sätter klorna i fönsterkarmen
och kasar sedan ned.
Tjong, kas, duns.

Jag klev upp och släppte in dem.

Kröp ner under täcket men då hördes ljudet igen.
Aha!
En mus i fällan under diskbänken.
Jag väntade lite.
Ibland sprallar de stackarna en stund innan de dör.
Men nu hörde jag att musen drog runt på fällan.
Så kunde vi ju inte ha det.

Jag stängde för Skrållan så hon inte skulle kunna "hjälpa till".
Tvekade lite vid skåpsdörren och funderade på vad jag skulle göra
om musen for ut. Bestämde mig för att den nog skulle vara ganska
lätt att fånga eftersom den släpade på fällan.

Musen blev rädd när jag öppnade och försökte gömma sig.
Den satt fast med ett bakben.
Det doftade starkt. Av rädsla?
Jag tog upp fällan och det lilla livet såg skräckslaget på mig med sina
pepparkornsögon. Jag log lite och sade att den inte behövde vara rädd.
Har man överlevt fällan ska man absolut ha en andra chans.

Jag öppnade ytterdörren, lossade fällan, och släppte iväg musen.
Den gömde sig bakom sopkvasten.
Jag vet inte hur skadad den var men den var i alla fall borta
i morse när jag tittade efter.

Lyckligt slut!