Dagarna som räknas

Hans tokiga infall fick mig att le.
Orden via sms.
En främling, som inte kändes främmande.

Minns att jag stod i tvättstugan, i mitt dåvarande hem.
Utanför var försommaren het.

Han ville komma ner och träffa mig.
Om så bara för en timma.
Många långa mil bara för att få bekräftat det hjärtat redan visste.
Ja, han brukar säga att det kändes så.

Vi var ljust klädda båda två.

Jag förvånades av hans tydliga kroppsspråk.
Han lade händerna för ansiktet, efter en blick på mig, och ustötte ett "Åh!"

Själv var jag van vid kontroll.
Både inre och yttre.

Tror att jag stod helt stilla när han kom fram till mig och slöt mig i sin stora famn.

Jag minns hans doft.
Att jag tyckte om den och genast kände mig trygg.

Hans leende bruna ögon som med tydlig glädje såg på mig.

Som den naturligaste sak i världen fattade vi varandras händer
och gick långsamt vägen ner mot sjön.

Idag är det fyra år sedan den dagen vi möttes.
Hand i hand vandrar vi än.