Dagarna som räknas

Det ena leder till det andra.

En kollega sade till mig en dag; "Du är den konstigaste jag vet."
Sagt med ett litet skratt och skräckblandad förtjusning i rösten.
Vi pratade om skyddsänglar och healing.

Lite senare på dagen fick jag ett papper av henne, med en adress
till ett medium, som hon tyckte jag skulle gå på kurs hos.

På kvällen loggade jag in på sidan och fick genast fel magkänsla.
En Hollywoodsnygg tjej i moderiktiga kläder.
Ytliga blogginlägg.
Hutlöst dyr kursavgift.

Kändes oh my, no way.

Mindes en sida jag tittat på flera år tidigare.
Hittade tillbaka dit och började läsa.
Läste, läste och fastnade.

I magen spred sig lugn blandat med upprymdhet.

Jag som är så orolig för allting har nu, utan att blinka, eller ens vara rädd,
anmält mig till en kurs i höst för att utveckla min medialitet.

Det är ENORMT stort för mig.
Lilla jag, liksom...?

Känn på orden "utveckla min medialitet".
Skulle du våga?

Men genom livet har jag lärt mig att när jag plötsligt för en gångs skull
slutar att tänka och bara gör, så är det rätt.

Som när jag helt oplanerat kastade ner några saker i en väska
och åkte alla milen till S, för att få träffa honom en andra gång
och vi tokälskade hela helgen.

Men det är en helt annan historia......