Dagarna som räknas

Dricker upp kaffet han kokade vi halv fem.
Himlen är blå och det är frost i gräset.

I spisen brinner björkved och jag sitter nyduschad i morgonrock.
Har inte alls lust att åka till jobbet.

Helgen var fin.
HAN var fin.
Som alltid.

I lördags kväll hamnade vi i kyrkan.
Min dotter skulle sjunga med kören.
Mitt ex var också där med sin nya, och hennes son
och vår satt snällt och lyssnade.

S satt nära mig i kyrkbänken.
Jag kände hans doft och fick lust att kyssa honom.
Men det passar sig nog inte i kyrkan.
Eller varför inte?

Jag tror att vi hade tårar i ögonen båda två.
Sången var underbar och prästen mycket lättsam.

S gav mig en busig blick och slog upp sidorna i psalmboken
där turerna runt vigsel är nedskrivna.

Det slog mig när vi satt där, att vi gör så mycket fint tillsammans.
Upplever, l e v e r.
Vi har inte råd att åka på långa resor, kan inte unna oss spa eller
varma hav.

Men vi har varandra och varje kväll är ett spa med S nära.
Han masserar mina onda axlar och mina trötta fötter.
Jag behöver aldrig ens fråga.

Jag klipper hans hår i kvällningen och det är något så rörande
med en alldeles naken man på en hård pinnstol.
Han nickar till och somnar lätt när saxen viskar runt öronen.
Hundögonen när han talar om sin forna kraftiga hårväxt.

Jag märker om natten, att jag gärna ligger ganska nära.
Fast jag alltid avskytt att ligga nära för att det blir så varmt.
Nu är jag äldre och mer frusen.
Och han doftar gott och är varm och trygg när han lägger sig
tätt bakom min rygg med armen om mig.

Klockan fem i morse åkte han hem, till sitt jobb.
Hur många år ska det dröja innan vi får en vardag tillsammans?

Älskade sjöman, på de sju haven, var rädd om dig så ses vi
om två veckor.