Dagarna som räknas

Himlen är så där makalöst blå.
Gräset är vitt och lönnen gul.

Den här stunden, just innan löven helt faller av,
då är det vackert.
När färgerna finns kvar.
När sinnen rörs av blåaste blått, flammande gult
och krispigt vitt.

Sen blir allt grått, brunt, färglöst.
Om inte snön kommer och lägger sin mjuka filt över allt.

Då, när det är så färglöst, brukar jag titta på björkens
knoppar och påminna mig själv om att de redan är klara.
Sitter tålmodigt väntandes på en ny vår.
De vet att den kommer.

Och fast det är iskallt och nordanvinden blåser,
så vet de att allting är precis som det ska just nu.
De ska vänta på en vår som de vet kommer.

Vi kan lära oss av knopparna.
Inse att allting är precis som det ska vara just nu.

Du sitter och väntar på en vår som du inte säkert tror ska komma.
Du undrar, funderar och längtar.
Då kommer den inte.
För du måste lära dig att förlita dig på att allt kommer till dig,
precis just när det ska.
Och det händer sällan när du förväntar dig det.

Det är när du ger upp din kamp och slutar tänka.
När du förlikar dig med att livet är så här just nu,
och jag har det riktigt bra precis som det är.
Klarar mig bra på egen hand.
Det är då som undret kan ske.

Flyt med i strömmen istället för att kämpa emot.
Man måste tro att allt löser sig till det bästa.

Inatt, klockan fyra, mötte en mus sin skapare under vasken.
Det är hemskt att lyssna på dödskampen.
De små klorna som desperat försöker få fäste och backa
ur det hemska som klämmer åt om huvudet.

Och jag frågar mig alltid; vilken rätt har jag att ta ett liv av daga?
Bara för att människan har bestämt att slaskhinken
ska stå under vasken, så innebär det att mössen inte får komma
dit och rota efter mat?
Helt naturligt beteende för dem.
Så istället för en öppen hink ska jag skaffa en med lock.
Då kan jag antagligen ta bort fällorna också.

Lev och låt leva.