Dagarna som räknas

Idag ska jag börja äta Levaxin eftersom man upptäckt
att jag bildar antikroppar mot sköldkörteln.

Symtomen är diffusa och först satte jag dem inte i samband
med någon sjukdom.

Magen krånglade, svårt att sova, trötthet, känsla av stress, frusenhet,
viktökning, en känsla av att leva i en bubbla, håravfall, torr hy...

"Men du ser ju så pigg ut!"

Oförståelsen från omgivningen är sårande.

Själv känner jag mig helt slut och det känns som jag inte orkar lyfta
ett finger mer den dagen. Men för att arbete och relationer ska fungera
pressar jag mig över mina egna gränser. Spelar teater, helt enkelt.

Det enda jag vill är att vara hemma, ensam.
Göra saker i min egen takt och efter egen ork och förmåga.
Har hela tiden en stark känsla av att vilja bli lämnad ifred.

Och allt beror på att min kropp angriper sig själv.

Min far och min mormor är opererade för giftstruma.
Min bror har MS och min mor har Sjögrens syndrom.
Autoimmuna sjukdomar, precis som sköldkörtelbesvär.

Förhoppningsvis blir jag så småningom bättre med medicinens hjälp.

Jag lyssnar mycket på P1.
Tycker om att lära mig saker.
Lyssna på andra.

Ofta blir det även en del P3.
För att jag älskar ny musik.

Nu sitter det folk i alla kanaler och talar om köphysteri och hur man
kan välja att leva sitt liv.

En man säger att han sålde nästan allt han ägde och flyttade till en
mindre lägenhet. Han behövde inte så mycket, säger han.
Han köpte saker bara för att han kunde, förut. Nu vill han inte belasta miljön
och äter därför vegetariskt. Pratar om att han provocerar folk med sitt sätt
att leva.

Men vad jag förstår arbetar han fortfarande som arkitekt.
Och vad jag vet tjänar man ganska bra då.

Hör Uri Geller säga samma sak.
"Vakna varje morgon och försätt dig i ett tillstånd av tacksamhet"

Visst kan jag det.
Jag ÄR tacksam.

Men när jag ska betala räkningarna och barnen behöver nya jackor,
gummistövlar och gympadojor blir jag orolig.
Orolig över hur pengarna ska räcka till allt det och till mat och hyra.

Jag blir också ledsen över att det är möss i köket, bilen behöver lagas,
TV:n går sönder vilken dag som helst och det faktum att vi inte har ett
eget bo som är bara vårt.

De där männen som sitter där och pratar om tacksamhet behöver
aldrig oroa sig för pengar.

Jag tror inte att de har en gammal tjocktv med trasigt bildrör (ser ganska
kul ut när folk är gröna i ansiktet).

Jag gissar att de inte har bil för de har råd med taxi.

Och jag tror definitivt inte att de har möss i köket.

Är det inte ganska enkelt att känna tacksamhet då?

På min lediga dag besöker jag en väninna som fick barn för ett halvår sedan.

De försökte länge att få barn och fick till slut hjälp.
Det resulterade i en liten gosse.

Jag har inte träffat paret sedan pojken kom till världen.
Innan han kom talade de så mjukt till varandra.
Såg på varandra med mjuka blickar.

Jag blir så förvånad när de nu kastar ur sig lite smått sura kommentarer.
De suckar, småträter och jag känner mig obekväm.
Jag vill helst försvinna.
Inte höra eller se.

Modern är 35.
Fadern är 45.
Pojken är hans första och förmodligen enda barn.
Av det han berättar förstår jag att han tycker det är jobbigt att vara far.
Livet har förändrats på ett drastiskt sätt.
Ingenting blev som han tänkt.

Jag ser på hans sätt att bemöta barnet att han inte tar hand om honom så mycket.
Hans kroppsspråk avslöjar det för mig.
Senare bekräftar min väninna att fadern bara varit ensam med pojken en enda gång.
Då tillsammans med pojkens farmor.

Min väninna är glad och lycklig.
Men samtidigt frustrerad på barnets far.
Jag känner igen mig och känner mig så lycklig som inte har det så längre.

Hon berättar om att de ska bygga ut huset i sommar.
"Vinterträdgård och finrum".
Köket ska bytas ut.

Jag tänker på hur jobbigt det kommer att bli för dem och jag undrar vad det är
som gör att vi plötsligt måste renovera samtidigt som vi har små barn.
Barnen vill ju ändå inte ha eget rum än på många år.

Varför inte bara njuta av livet, låta bli att låna den där miljonen, ta huset som
det är. Det gick ju bra förut? Nej, vi hetsas av tidningar, TV och vänner som
ska ha det senaste, nyaste, fräckaste och hur var det nu Bo Kaspers sjöng...
"Kök som luktar lite klor"

Plötsligt känner jag mig nöjd med mitt halvskruttiga hyrda hus.
Jag känner mig tacksam för att jag inte har några lån.
Känner mig nöjd med att inte ha någon bebis att sköta dygnets alla timmar.

Mina vårpromenader med den glada hunden får ett speciellt skimmer.
Stunderna i soffan med ullgarn, stickor och varm hund i knäet.
Skratten och buset med mina halvstora barn känns varmt i hjärtat.
Helgerna med käre S då det bara är han och jag känns fria och berusande.

Jag har det bra.
Allt vad jag behöver.

Himlen är grå när jag vaknar.
Ligger kvar en stund med hunden tätt intill.
Tänker på en dröm jag hade om en man.

Han var ganska kort.
Med grått hår.

I drömmen var han min mentor.
Min ledsagare i livet.
Han visste vad som var bäst för mig.
Vilka vägar jag borde gå.

Jag frågade om jag fick sova hos honom.
Som ett barn somnade jag och han vakade över mig.

När han inte längre var nära saknade jag honom.
Som att jag förlorat kompassen.
Tryggheten.
Tilliten till livet.

När jag vaknar undrar jag om det var en Livsvägledare eller Ängel jag mötte.
Känslan var så fantastisk.

Jag hänger ut täcken och kuddar på altanen.

Tranorna har kommit.
Jag hör dem ropa nerifrån sjön.
Hackspetten trummar i närheten.

Jag dricker kaffe i mormors kopp med guldkant.

Jag tänker.
Försöker förhålla mig.
Men ännu vet jag inte om det är så.

Har länge haft en känsla av att något är fel i kroppen.
En obalans.
På egen hand har jag försökt tolka kroppens signaler.
Försökt rätta till.
Men fortfarande inte hamnat rätt.

Till slut tog jag mig i kragen och beställde tid hos doktorn.
Det ska mycket till innan jag kapitulerar och ber om hjälp.

Blodproven visar att jag har antikroppar som ger sig på sköldkörteln.
Men värdena visade tvärtom att jag inte har låg ämnesomsättning, som
läkaren menade att jag måste ha. Hans tes var att mina prover blandats
ihop med någon annans. Skulle fått svar igår men ingen ringde som utlovats.

Så jag vet fortfarande inte om jag verkligen har problem med sköldkörteln
eller inte. Om det inte är sköldkörteln, vad är det då?
Jag känner ju att något är fel.

Min far är opererad för struma. Min mormor likaså.
Min mor har en variant av reumatism, Sjögrens syndrom.
Min bror har MS.

Chansen att jag skulle vara "redig" är kanske inte så stor...

Jag har alltid varit intresserad av hästar.
Men aldrig kommit särskilt nära.

Jag har ridit en del.
Men aldrig gått på ridskola.
Instinktivt har jag känt att den världen inte passar mig.
Så hur lär man sig rida då?

Men ärligt talat så har inte själva ridningen varit mitt primära intresse.
Det jag önskat allra högst är att få en varm och tillitsfull relation
med en häst. Förstå hästen och göra sig förstådd.
Utan piskor.
Utan hårda tag och skrik.

Sven Forsströms bok "Tala hästarnas språk" var en hallelujaupplevelse.

Plötsligt förstår jag vilka fel jag gör.
Jag förstår vad hästar säger till mig med sitt kroppsspråk.
Sånt jag inte alls uppfattat förut.

Om hästen vänder bort sitt huvud för att se på något annat än mig,
talar den om för mig att jag är ranglåg och att den inte bryr sig om mig.

När hästen flyttar mig, om än aldrig så lite, är även det en dominanshandling,
vilket gör att hästen anser mig vara ranglåg.

En annan väldigt viktig sak som jag först hade svårt att ta till mig är att
det inte är elakt mot hästen att vara dominant. Dominans har inget med elakhet
att göra. Om hästen respekterar sin människa ökar istället säkerheten.

Dominans uppnår man genom att flytta hästens bakdel.
Utan pisk och slag.

Hästen måste hela tiden vara i människans fokus.
Att prata med någon annan eller i mobiltelefon, talar om för hästen att den
är oviktig och att människan inte respekterar den.

En enkel sak man kan göra i hagen när man matar hästen är att först lägga
fram höet, köra undan hästen och sedan gå därifrån. Aldrig handmata hästen
för då får hästen äta före dig, vilket gör dig ranglåg.

Efter att ha läst boken och blivit lite smått frälst, sökte jag på nätet.
Fann på youtube en film med Monty Roberts och islänningen Lauki.
Jag kan säga att jag hade tårar i ögonen...

Så enkelt! Fantastiskt!

Jag menar inte att man inte ska vara kritisk, för det ska man, men dessa
herrar Sven och Monty har gett mig en helt ny kunskap som jag är tacksam för.
Jag som inte ens har någon häst...

Men är förälskad i ett envist litet islandssto..

Packade ryggsäcken med fika och ved, sedan gav vi oss av,
barnen och jag. En och en halv kilometers vandring ungefär
och sedan kunde vi försiktigt kliva ut på sjön, som inte längre
är en sjö. Men vattenståndet är högt och det var spännande
och lite läskigt att gå på isen mellan alla träd och stenar som
stack upp. Vi tittade på bubblor, på grenar och på annat
spännande som likt fossil fastnat i det kalla.

Vi kunde gå ut till öarna och på en av dem fanns ett ödehus.
När vi kom fram kunde vi kika in. Fullt med gammalt bråte
fanns där. Ingen kommer längre ut till ön. Det är dy runt om.
Kanske var det en gång en hölada.

Vi ser spår av rådjur och älg. Även räven har traskat över isen här.
Söta små tassavtryck av möss och hare.

I en solig slänt gör vi upp eld. Täljer grillpinnar och sedan trär ivriga
barnafingrar på korv som stoppas rakt i lågorna. Att vänta på glöd
tar ju alldeles för lång tid. När alla är mätta och nöjda och den
varma chokladen är uppdrucken, är det minst lika spännande att
släcka elden som det var att tända den.

Det är underbart att göra såna här utflykter med barnen. De är
trötta och nöjda och deras kinder friskt röda.

Jag tror att det är just såna här stunder de kommer att minnas.

Jag tänker mycket.
Väldigt mycket.
Jag kände redan som barn att inom mig bodde det någon gammal.

Det som ständigt driver mig är att jag vill utvecklas.
Jag vill förstå mig själv och lösa upp knutar.
Genom andra lär jag om mig själv.

Att ständigt ifrågasätta och undra varför, gör att jag utvecklas.
Jag vill lära mig.
Vill förstå.

Bli en bättre, renare människa.

Meningen med livet är Kärlek.

Kärlek är energi.
Energi är ständig rörelse.

Att utvecklas är Universums plan med oss.

När vi stannar upp, när vi glömmer att lyssna, när vi tänker mer än vi känner.
Då stannar energiflödet upp och våra liv känns tunga och tröga.

Just Du, finns här av en anledning.
Förvalta ditt liv väl, det är en dyrbar gåva.

Det handlar inte om pengar, karriär, nyrenoverade kök och badrum.
Inget av det kan du ta med dig när du går över.

Det enda som betyder något är vad du gjort med ditt liv.
Älskar du?

Älska och respektera din själ och din kropp.
Först då, kommer även andra att respektera dig.

Lev i ljus.

Vår kärlek är av den där sorten man ser på film.

Han är stor och stark och manlig.
Beskyddande, omhändertagande.
Oerhört romantisk och generös.
Alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand åt sin kära.

Aldrig att han klagar.
I ett huj fixar han undan disken.
Byter däck i ett nafs.
Stiger upp först på lördagen för att steka underbar omelett
medan jag drar mig i sängen.

Är jag på jobbet och han ledig så drar han runt på dammsugaren,
tvättar, bär in ved och har middagen klar när jag kommer hem.

Han köper presenter.
Alltid genomtänkta och sånt som han vet att jag tycker om.
Varje gång vi ses får jag blommor.

Han kallar mig sin kära, sin älskade, sin vackra.
I hans ögon ser jag outtömlig kärlek, värme och åtrå.
Över hans läppar strömmar ord av respekt och beundran.
Tillsammans med honom är jag en drottning.

Han har lyft mig upp på sina Lejonaxlar.
Gett mig värde, respekt och stolthet.
Hans varma händer smeker mig med ömhet och kärlek.
Massage får jag utan att någonsin behöva be om det.

När jag pratar så lyssnar han.
Är jag ledsen tar han mig i sin famn.
Min glädje delar han och glädjs med mig.

Hans kyssar gör mig yr av åtrå.
Tillsammans skapar vi magi.
När vi älskar lånar vi en bit av himlen.

Vi bråkar aldrig.
Vi pratar och glömmer tiden.
Skrattar, skojar och retas jämt.

Vi har haft sån tur.
Fast jag tror det är bestämt så.
Själsfränder finner varandra, liv efter liv.
Vi har lovat finna varandra även nästa gång.

Skilda åt av mil efter mil.
Alltid tillsammans i tanken.

Kärleken vi sökte fann vi.

Många tankar snurrar i mitt huvud nu.
Liv förändras.

Min exmakes flickvän ringde mig igår.
Berättade under tårar att han brutit med henne.
Hon ber mig om råd, hjälp att förstå.

En märklig situation.
Att hon ringer mig.
Exhustrun.

Hon berättar och frågar.
Har lagt ihop saker jag nämnt med saker hon upplevt.
Och jag känner märkligt nog glädje mitt i allt elände,
eftersom det hon berättar bekräftar vad jag själv upplevt.

Jag har rannsakat mig själv efter skilsmässan och försökt se
vad jag gjorde fel. Nu inser jag att jag inte var så fel ute.
Att jag faktiskt upplevde helt galna saker som inte är normalt.

Jag tycker synd om henne och förstår hur hon har det.

Men jag sitter också i en position där jag inte kan säga mycket,
eftersom jag måste ha en relation med barnens far så länge vi lever.

De tittade på hus så sent som förra veckan.
Hon har bytt jobb för att komma närmare honom.
Våra söner har blivit som bröder.

Samtidigt kan jag tycka att det gick lite väl fort.
De har känt varandra knappt ett år.

Hon säger att jag inte får säga till honom att hon ringt.
På kvällen ringer mitt ex och berättar och jag måste låtsas
förvånad. Han låter samlad. Beslutsam. "Det rann ut i sanden".
Och jag undrar hur det kan rinna ut i sanden när de tittade på
hus för en vecka sedan.

Jag trodde de var bra för varandra.
Hon är tydlig, rak och säger vad hon tycker.
Driven och självgående.

Jag var tyst och undergiven.
Knöt näven i fickan.
Bet ihop och stod ut och tänkte på alla medsystrar i världen.
Försökte för barnens skull.

Hon är min raka motsats och jag trodde att det var vad han behövde.



Och vi då...?

Snart fem år tillsammans och fortfarande över 30 mil ifrån varandra.

Det måste lösa sig snart.
Längtan är stark.

Vi måste få börja vårt liv tillsammans.

Jag längtar efter honom.
Är mycket gladare när han är nära.
Känner mig trygg, älskad och vacker.

Vi ska ta hand om varandra.
Möta svårt och lätt ihop.
Dela vardag och fest och vara våra barns stabila trygghet.

Störst av allt är Kärleken.

Jag trivs inte på Maxi men hastar in där ändå efter jobbet
som slutar klockan sex.

Vid frukten ser jag en bekant man.
Hinner tänka "Pappa!".
Men det var ju inte han utan hans bror, som jag inte sett
på tjugo år eller så.

Jag blir lite ställd och kommer mig inte för att gå fram och hälsa.
Ställer mig istället vid bröddisken och tittar efter något som
är bakat idag.

Plötsligt känner jag att han står bredvid mig.
Jag vet inte hur jag vet att det är just han.
Han tittar också i brödhyllan.
Letar efter exakt samma brödsort som jag.

Jag vänder mig mot honom och ser upp på honom.
Säger "Hej...känner du igen mig...?"
Han vänder sig inte om genast.
Men snart vilar hans mörkblå ögon på mig.
Samma färg som jag har på mina.

"Jaaa....det gör jag...", säger han och ser nyfiket på mig.
"Ska du också ha bröd?"
"Ja", svarar jag, "jag vill ha den där sorten men det finns inget från idag."
Jag kniper en annan sort med dagens datum på.
"Tog jag den du siktat in dig på?", frågar jag och ler.
"Nähejdu, ta du den! Jag tar en här."

Vi småpratar och det går så lätt.
Han är varm i sitt sätt att prata.
Talar om känslor.
Och jag ser på honom och ser alla likheterna med min far.
Ser farmor och farfar i honom.
Farfar som var lik gamle kungen.
Jag lägger märke till skillnaden.
Min far pratar aldrig om känslor.

Vi ser varandra i ögonen hela tiden medan vi pratar.
Det känns bra.

Hans fru kommer fram och ser misstänksamt på mig.
Undrar väl vem jag är.

"Känner du igen henne?", säger han med ett brett leende
och ser från mig till frun och tillbaka igen.
"Näe....". Hon ser forskande på mig och jag står där och ler,
och Stig ler, och vi ser på varandra i samförstånd som om vi har
en alldeles speciell hemlighet.

"Dä ä ju Svens flecka!"

Vi pratar en stund till innan vi skiljs åt.

På vägen hem undrar jag över varför pappa och hans bror
inte umgås. Jag vet ju hur det var när jag var barn, men nog
kan man väl glömma det nu.

Jag tänker också på hur mycket vi forskar bakåt i våra släkter
men glömmer att umgås med de som finns i livet.

Och jag undrar vad han tänkte när han såg på mig så där forskande.
Såg han sin mor? Min far?

Jag hoppas vi ses igen.

Jag drömmer om höga höjder.

Bergodalbana.
Det fattas bitar.
Allt knakar.
Rälsen är borta.

Jag blundar och känner skräcken i hela kroppen.

Balkonger utan räcke.
En avgrund nedanför.

Dörrar som öppnas och utanför tomma luften.



Jag träffar Robbie Williams.
Hänger med honom och hans crew.
Vi pratar och skojar.
Han är intelligent och snabbtänkt.
Rapp i replikerna.
Samspelta.

Jag pratar på, på engelska, och försöker få honom att skratta.
"You are so retro", säger han allvarligt och uppskattande, när han tittar på mig
och vi båda lugnt konstaterar att jag är byxlös.

Han väljer mitt sällskap framför de vackra blondierna.



Sitter vid ett bord tillsammans med människor jag inte känner.
Men Björn Ranelid är där och vi samtalar om författarskap.
Han är intresserad av mitt sätt att skriva och säger på sin vackra
dialekt att jag är "unik!".
De blå ögonen vilar i min blick och han är mjuk och lyssnar.

Jag tänker att han inte alls är så där uppblåst som en del påstår.




Fryser.
Jag fryser vareviga dag i det här iskalla huset.
Är så trött på det.

Sover så dåligt.
Drömmer en massa konstigt.

Letar efter stället där vi bor.
Hittar inte.
Frågar människor.
Ingen vet.

Inser att jag inte hittar dit.
Ber mina barn om hjälp och de visar mig.

Blir chockad när jag tittar in i våra rum.
Så små och fullbelamrade.
Ordning men mycket grejor.
"Så här kan ni ju inte bo!", hojtar min far.

Rusar runt i stora kontorsbyggnader.
Hittar inte.
Vet inte vart jag ska.
Oro.

Vaknar klockan två av att vattenpumpen dånar.
Toaletten står alltså och rinner igen.
Den skulle lagas vid Lucia 2009.
Ännu har hantverkaren inte varit här.

Orkar inte gå upp trots att jag vet att pumpen snart
dånar igång igen.

Klockan tre kommer sonen tassande
och kryper ner bredvid mig.

Ligger vaken.
Tankar virvlar.
Gamla oförätter.
Gammal ilska.
Röster som mal i huvudet och jag undrar över
min egen mentala hälsa.

Klockan fyra går pumpen igen.
Jag tassar upp och drar i spaken så toaletten tystnar.
Ligger vaken till halv fem.

Klockan sex vill hunden ut och kissa.
Svårt att somna.
Pumpen går vid sjutiden igen.

Kroppen känns matt och huvudet tungt.
Är fortfarande trött efter magsjukan och bihålorna
är tilltäppta.

Klockan åtta kommer dottern och kryper ner på min andra sida.
Vi ligger halvslumrande i sängens sköna värme alla tre en lång stund.
Små mjuka barnahänder, doften av deras hår.

Till slut tvingar jag mig upp för jag inser att jag måste ha mat.
Blodsockret är jobbigt lågt och jag vill bara gråta och jag vill att
någon ska ta fram mat till mig så jag slipper.

Men jag klär på mig och jag går ut och hämtar ved.
Blåser liv i gårdagens glöd, startar tvättmaskinen och ger djuren mat.

Bäddar sängen, tar fram kläder till frusna barn, ger dem frukost.
Till sist ger jag mig själv mat och undrar varför jag inte letade upp
en mindre julskinka.

Somnar med blicken på elden i kaminen.
Tankarna far stillsamt likt snökristaller kring mailet jag fick
tidigare idag.

Känner igen mig i allt hon skrev och jag vet att jag måste
bli bättre på vissa saker. Hon ger mig också hopp och jag
tänker att jag måste tänka mer positivt.

Hon skriver att vi inte ska vänta längre.
Att vi väntat länge nog.
Att man faktiskt kan prova.
Och att det kommer att gå mycket lättare än vi tror.

Hon är medium, min fina J.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Sover lite längre än vanligt.
Drömmer oroliga drömmar som jag inte förstår.

Drar på mig underställ, jacka och mössa.
Kliver ut i den vackra iskalla vintervärlden
och hämtar ved och matar fåglarna.
Solen stiger och det kommer att bli en fin dag.

Dricker mitt thé och ser röken stiga från grannens skorsten.
Känns som det är sista julen i det här huset.
Det är dags att finna något permanent.
Där man kan stanna och bo och som är familjens eget.
I mitt huvud går jag igenom alla de önskemål
om hur vårt boende ska vara.

Lilla tiken löper och är mammig.
Katterna njuter i mitt sovrum där brasan värmer.
Jag lägger märke till att katterna ligger på den sida
av sängen där currylinjen går.
Hunden ligger på den andra.
Naturen inordnar sig.
Har regler som vi knappt förstår.

Jobbar till arton idag.
Imorgon börjar jag tidigt.
Ska köra så fort det bara går för att kunna hämta
barnen så fort som möjligt då.

Granen är intagen och tinad i duschen.
Lamporna sitter på plats.
Naken står hon och väntar på flinka barnfingrar
som ska få henne att glänsa.

Julen är här.

Ja, jag vet att det är tyst här.

Jag har helt enkelt inte lust att skriva just nu.

Svårt att vakna idag.

Somnade om fast människorna på klockradion pratade på.
Gosade sedan med hunden en lång stund och ville inte
kliva ur det varma täcket.

Det är någonting i min kropp som vill att jag blir sjuk.
Halsen kännns öm idag.
Trött.
Men jag tänker inte ta emot det.

Ont djupt ner till vänster i kroppen igen.
Vet inte varför men det kan vara det
hembakta brödet jag åt igår.
Kände direkt att magen inte tyckte det var bra,
trots att jag rostat det.
Bara att undvika det så blir nog allt bra igen.

Jag brukar inte ha ont av November.
Men i år känns det ovanligt trist med detta kompakta mörker.
Snö som lyser upp vore bra.

Det hade varit skönt att vara hemma idag.

Jag är morgonmänniska.

Min hjärna och kropp fungerar bäst på förmiddagen.
Att jobba till 20.30, som ikväll, passar inte mig.

Det mesta har strulat.
Det ena efter det andra.

Men jag lät det inte ta mig.

Jag föll nästan för frestelsen att bli ledsen och uppgiven.
Men så andades jag in ljus och jag höll ut.

En plötslig smäll från köket väcker mig.

Det bullrar runt, precis som det brukar.
Men slutar inte.
Som det brukar.

En mus har gått i fällan men inte avlidit
utan fastnat.

Ligger kvar en stund i sängen och funderar
på hur jag ska göra.

Kliver upp och tänder.
Öppnar dörren och släpper ut hunden
som jag inte vill ha i vägen.

Tar på mig morgonrock, jacka och kängor.
Letar upp ett par grova handskar.

Funderar på hur jag ska få fatt i musen
om det är så att den fastnat med svansen.

Biten vill jag inte bli så handskarna drar jag på mig.
Skor och jacka för att jag tänker bära ut den.

Den ena katten, den minst late, kommer för att se på.
Han känner lukten, antar jag.
Jag försöker putta undan honom men han tycker
att han ska vara med.

Flyttar försiktigt på sophinken för att få syn på musen.
Han har fastnat med nosen bara.

Sen går allt mycket snabbt.

Jag tar tag i fällan och börjar lyfta den.
Musen kommer loss och far som en blixt ut mot köket.
Men den hinner bara precis landa på köksgolvet
så skriker den till och jag ser dess svans
sticka ut ur kattens mun.

"Tack, Tirrus!", säger jag till katten som bär ut musen.
Det löste sig ju bra.


Utanför vaknar morgonen sakta.
Hästarna ser svarta ut mot den vita snön.
Från köksspisen sprider sig värmen.

En känsla jag haft på senare tid gör sig påmind igen.
Att jag börjar känna mig färdig med det här huset.

Jag vill hitta något eget, något som är vårt.
Något som kan bli ett bestående hem.

Komma hem.

Lite rastlös.

Vill prova saker som jag lärde mig på kursen
men har ingen att öva på.

Försökte prata med hästen.
Hästen som min mormors far, Axel, sade ska bli min.

Har tränat henne på att gå ifrån gården.
Det vill hon INTE.

Jag lockar och pockar.
Hon tar ett steg.
Jag släpper efter i grimskaftet så fort hon gör rätt och berömmer.
Så där håller vi på.

Jag försökte prata med henne innan vi gick.
Satte mig på en pall framför henne.

Vet inte om det gick men hon stod alldeles stilla
med sin mjuka mule alldeles intill mitt ansikte
och blåste varm luft på mig.

När vi gått några steg bortåt vägen började jag skratta
och talade högt om för henne att det finns inga älgar här!
För det var vad hon visade mig; älgar och att hon inte gillar dem.

Saknar tjejerna från kursen.
Saknar att vara bland dem som kan så mycket mer.

Ryggvärken jag burit med mig i tio år är borta.
Borta!

Att det var så enkelt - få hjälp med magen!

Jag saknar kaffet men om jag slipper ha ont i ryggen
är det värt det. Helt klart.

Mina axlar känns också nästan helt normala.
Jag kan sova utan att vända mig med smärta.

Är det så här alla ni andra känner er i kroppen?
Smärtfria och sköna?

Härligt.....